jalm

Är det konstigt att man längtar bort ibland? Åren går, man fortsätter i samma hjulspår, dag in och dag ut. Tills den dag man inser att nu får det vara nog. Kroppen som skrikit längre än man kan minnas. Alla små och stora påpekanden från kroppen. Man nonchalerar dom, går vidare, lägger i en ny växel. Kör en vecka, en dag i taget. Kämpar varje dag med att hålla huvudet ovanför vattenytan. Det går men kallsup efter kallsup gör en påmind om att man nog är fel ute.
Jag har inga större krav på mej själv att vara speciellt "duktig" eller att jag måste ha eller i alla fall utåt sett visa upp ett perfekt liv. Nej jag anser att jag duger att jag gör så gott jag kan. Men ändå så dränker jag mej själv i måsten och andra krav. VARFÖR??
Det bara är så, kanske ligger det i generna, kanske är jag fostrad till det. Det sitter i ryggmärgen att göra rätt för sej, sköta om och passa in. Allt eller nästan allt i alla fall gör jag nog för att andra ska vara nöjda och glada. Men JAG då?? Vad får jag? Vad tjänar jag på det? Inte, rent ut sagt, inte ett jvla dugg. Bara en utsliten hjärna och kropp.
Ja nu är det till och med synligt för mej själv, jag är utbränd! Hur kul var det? Visst jag fick ju höra det i höstas, men va då? Bara för att man bröt ihop lite och var trött på allt och alla. Sjuk? Jag? Nänä.. Men jo, väggen kommer rätt så fort inpå nu. Jag bromsar, girar tvärt, och lyckas undvika en smäll ännu en gång. Men frågan är när fixar jag inte att bromsa i tid, när slutar ratten att funka, när är väggen för nära för att undvika en kraftig smäll?
Det vet jag inte... kan bli imorgon, nästa vecka om någon månad eller kanske redan ikväll. Bara att vänta kanske!
Nej jag tror jag tar och kliver av nu! Bromsar innan det är för sent. Hur jäkligt det än kan kännas att behöva erkänna att JAG ORKAR INTE MER!
Men jag har fortfarande inte krav på mej själv att var perfekt, ha ett perfekt hem, sköta om familjen perfekt. Nej faktum är att jag bara vill ha en dräglig vardag.
Antagligen förlorar jag mitt jobb. Det finns inte plats för" i väggen sprungna människor" i mitt jobb. Knappast i nåt jobb för den delen. Och Försäkringskassan klassar inte det som sjukdom heller så några pengar finns inte att tjäna i denna sjukdom. Stämpla på Akassan är inte heller så lätt, då ska man orka söka jobb 8 timmar om dagen. Hur i H-vete tänkte "systemet" när dessa idiotiska regler skapades?
Nej för tusan följ ett gott råd: UNDVIK VÄGGEN, BROMSA I TID, TA ALLA SMÅ SOM STORA INDIKATIONER PÅ ALLVAR.
Visst du har hört det förut! Det hade jag oxå men lyssnade jag? Nej antagligen inte. Men nu när det så gott som är för sent ja då passar det mej att lyssna. Hur urkorkat dumt som helst.
Jag kan väl försöka inbilla mej att det blir en låååång skön semester, utan betalning förståss. Men jag har ju förmånen att få vara ledig! Jo tack, det är ju inte mindre pressande eller stressande det. Man har ju hus, hem och barn att försörja också men det kan man väl skita i, eller??? Soc kanske är räddningen? Tror du ja! Nej nej, där finns inte mycket att hämta mer än att dom ser mer eller mindre ner på en. Dom man tror ska stötta en i en kris finns inte där. Sverige är ju så bra på att ta hand om sina medborgare i alla lägen. Jo tjena! Man förstår det inte, man rycker mer eller mindre på axlarna när man hör folk prata och gnälla om det. MEN... när du väl sitter där då FATTAR du! Ett rent helvete minst sagt.

Nej nu ska jag ge mej iväg och slita för bröfödan ännu en dag, kör så länge tygen håller, och det är inte länge till.
Så du/ni som av en händelse trillar in på min blogg och läser detta, lyd mitt råd:
VÅGA VÄGRA VÄGGEN! Idag!