jalm

Så är det val imorron igen. Fyra år sen sist, och fortfarande lika stor förvirring. Varför är det så svårt att hitta ett parti som man sympatiserar helt med. Har aldrig tyckt om politik men hela systemet bygger ju på politik.  Kan inte nån starta ett parti som jag kan sympatisera med?

Politiker måste ha gått i nån slags lögnskola, där bäst motiverade lögn vinner. Det är inte mycket av vad dom lovar som dom håller, nånstans på vägen mot målet ändrar dom riktning och ursäktar sej att det blev dyrare än dom trott eller att det inte riktigt gick att göra som dom tänkt sej. Det är väl ändå sånt dom ska ha med i planeringen när dom sätter upp sina mål eller? Nej en skock lögnare är vad dom är allihop.

Har gått i skolan med några av våra lokala politiker, deras tankesätt har på något underligt vis förändrats radikalt sen dom kom upp sej inom lokalpolitiken. Var hände på vägen?  Jag har haft stort förtroende för mina fd skolkompisar, men vart efter åren gått har förtroendet minskat bit för bit.
Så nu sitter jag här igen en dag innan valdagen och fortfarande vet jag inte vilket parti jag ska rösta på. Alla har dom nåt bra att komma med som jag håller med om, men samma parti har oxå saker som jag absolut inte kan stämma in i.
Dom frågor som rör mej starkast är Skolan, vården, vargjakten, ungdomarna och ungdomsarbetslösheten. Jag måste som det känns rösta för mina barns framtid. Jag skiter fullständigt i min tid som jag har kvar här. Det måste satsas på ungdomarna och deras framtid.
Barnen är ju vår framtid. Det är dom som ska ta hand om oss när vi blir gamla.

Jag vet inte om jag vågar uttala mej om vargjakten, debatten är alldeles för het. Både för och emot sidan kör nån slags hets mot varandra. Mycket i likhet med en flock vargar. Människan liknar vargen i mångt och mycket. Antar att det är därför den har sånt dåligt rykte.

Måste fortsätta studera olika partier och hoppas jag kan hitta det rätta för mej.

Gott val till er alla. Kram

Just nu är mitt liv underbart. Jag har det jag vill ha och det jag behöver. Men ändå skräms jag ibland av att ha det så här bra. Rädd att någon eller något ska dra undan mattan för mina fötter. Sätta allt detta ur spel. Så att jag förlorar det jag nu har. Att min lyckobubbla ska spricka.
När jag väl tagit mej ur dessa tankar, kommer nästa tanke. Vad missar jag av livet? Vad och vem missar jag? Kunde jag möjligen ha fått det ännu bättre om jag väntat? Hur jag än försöker undvika dessa tankar kommer dom upp. Jag vill inte tänka dom. Jag vill inte veta, jag vill inte ens undra.

Jag vet ju så väl hur mitt liv sett ut och jag vill inte ha det tillbaka. Jag älskar mitt nya liv, jag älskar min nyfunne man. Det känns som om mitt liv fått en mening. Så varför kommer dessa tankar om vad jag skulle missa i framtiden? Vilka män skulle jag missa, som jag inte mött redan? Vad är det jag inte skulle kunna göra nu som jag kunnat göra förut? Ingenting. Jag kan fortfarande leva mitt liv, med den skillnaden att jag måste ta hänsyn till en människa till. Och vad spelar det för roll. Jag vill ändå bara dela mitt liv med honom. Jag vill ju att han ska vara en del av mitt liv, så då ingår han ju bara i det jag gjort förr.

Det enda jag borde vara rädd för är väl att han ska tröttna på mej och lämna mej iså fall. Vilket jag inte tror att han kommer göra. Men man ska ju aldrig säga aldrig. Händer det så är det säkert en mening med det. Och då kommer jag vara evigt tacksam för att ha fått ha honom som min.

Nu ska jag sluta vara negativ. Bara skönt och tömma skallen.  Gonatt

Kram på alla

Så har då hösten anlänt. Funderar om jag tycker om det eller inte. Jag tycker om färgerna, den höga klara luften, höstsolens sista värmande strålar. Men jag tycker inte om regnet, tycker inte om att naturen sakta bryts ner och allting blir grått och trist. Tycker verkligen inte om mörkret. Höstens mörker är så svart, som en vägg av svart.
Visst man kan göra det mysigt inne, bona in sej tända en massa ljus, krypa in i en go filt och bara vara. Likgiltig för hösten kan jag inte vara. Tror inte jag vare sej tycker om den eller inte tycker om den. Den passerar förbi som ett ont måste innan den än mindre omtyckta vintern kommer. Denna långa mörka kalla tid som jag helst vill sova mej igenom. Visst en solig lagom kall vinterdag kan vara fantastiskt fin med nysnö gnistrande vit. Men tycka om det kan jag inte.

Som tur är blir denna höst inte lika grå och trist som dom senaste har varit. Jag har ju min goding att tillbringa kvällarna med ialla fall dom kvällar jag inte jobbar. Och så ska jag börja pendla till Palma från November. Hur skönt ska inte det bli. Förhoppningsvis skiner solen där merparten av dagarna. Visserligen är det ju inte nån direkt sol och bad tid på vintern där men ljuset finns ialla fall. Kommer bli mycket jobb. Men det kan jag stå ut med bara jag får vara i ljuset.

Höst... vad mer är det än en tid då allt dör förmultnar, förbereder sej för en lång vila. Men å andra sidan, ju fortare hösten och vintern kommer desto fortare blir det vår och sommar igen.

Livet traskar på, kärleken växer, lyckan fortsätter. Vad mer kan jag egentligen begära. Man får vara glad att man har ett jobb, en familj, ett hem att komma hem till varje dag.

Vad har jag att klaga på? Inte mycket. Jag har det jag vill och behöver. Och det finns alltid någon som har det värre.

Men hösten gör mej en aning nere, tappar liksom fart och lust. Men jag ser framåt, vet att det finns en vår på andra sidan vintern.

Kram på er alla!

Sitter här och bara njuter av livet. Ser ljust på framtiden. Rättar till mej i stolen lutar mej bakåt och bara ler. Ler mot livet. Solen lyser med sin frånvaro men vad gör det en dag som denna. Jag är lycklig ändå. Behöver inte solens strålar för att skina som en sol. Min inre lycka lyser igenom.

Inser att det är ljusår sen jag mådde så här bra, sen jag var så tillfreds med livet. Jag har trott att jag haft ett gott och lyckligt liv. Visst ska jag väl inte klaga, mitt liv har varit bra. Men nu är det så fantastiskt bra. Visste inte att livet kunde vara så här bra. Att man kunde må så här gott i både kropp och själ.
Jag har visst nöjt mej med ett nödtorvtigt liv hittills. Eller har jag bara låtsats vara nöjd med livet jag haft. Har jag verkligen inte saknat nåt i mitt liv? Jag vet inte.

Men nu inser jag vad jag gått miste om alla dessa år som singel. Hur underbart det är att vara två.
Jag valde nog att vara singel för att slippa vara ensam när man är två. Hellre ensam i ensamhet än ensam när man är två.

Jag har beslutat mej för att jag faktiskt är värd detta. Värd att få vara riktigt på djupet lycklig. Det känns underbart att formligen få ösa kärlek över en människa som man älskar. Det enda som kan skrämma mej ibland är att jag kanske älskar FÖR mycket. Att jag kväver den jag älskar, skrämmer livet ur han. Försöker bromsa ner mina känslosvall, krympa ihop mina kärleksförklaringar.
Men det är svårt. Hela jag skriker av kärlek till denne man. Varje por, varje simpelt hårstrå på min kropp brinner av kärlek.
Mina ögon strålar av en eldig glans när jag ser på honom. Mitt hjärta knyter sej och bubblar frenetiskt ut sej bara av tanken på att han kommer snart.
Jag har aldrig kännt en sån kärlek till en man. Känslan är nästan den samma som när man håller sitt nyfödda barn för första gången. Eller när man ser sina barn lyckliga.

Jag som trodde att jag visste vad riktig kärlek var. Att jag älskat förut. Men nej, det har jag inte gjort. Inte så här naket, äkta och fullkomligt.
Visst har jag älskat mina pojkvänner, både djupt och innerligt. Men inte så här djupt och definitivt inte så här innerligt.
Detta är ren pur kärlek.

Jag är fantastiskt lycklig och tänker fortsätta vara det i resten av mitt liv. Eller åtminstone så länge som han kommer älska mej.

Den dagen ,om den dagen kommer, när kärleken är slut. Kommer jag att gråta blod, mitt hjärta kommer förvandlas till en sten. Då kommer jag att dö en smula. Jag kommer inte vara den som slutar älska först. Om den dagen kommer, då finns jag inte mer.

Älskar dej Tony och det vet du.

Glöm inte att krama din nästa.

Nu har jag landat, kommit ur "chocken". Nu ligger framtiden för mina fötter. Och jag är glad för det. Rädslan för vägens alla kurvor och backar är borta. Nu vet jag vad som som finns bakom nästa krök eller krön.
Ingenting kan få mej ner knä igen. Jag vet att det finns någon som verkligen älskar mej. Och som jag vågar älska, som älskar mej tillbaka lika högt. Att det är mej som person, för den jag är som jag älskas nu. Inte för att någon vill ha närhet, ömhet och sex. Nej jag älskas och älskar av äkta känslor.

Jag är lycklig nu. Och jag har insett att jag är så väl värd detta. Jag mottar all kärlek jag får, lika hett som jag delar ut min kärlek.

Krama varann och sluta aldrig hoppas.