jalm

.. för allt man känner är rätt och riktigt? Varför kan det inte vara enkelt?

Nu har jag under ett antal veckor slitit med att läsa lagar och om rättigheter, men även skyldigheter så klart. Bråkat, skällt ut och vridit mina händer i förtvivlan bara för att få minsta lilla erkännande om att vi har rätten på vår sida.

Bor i en kommun som inte verkar bry sej om att göra det dom är skyldiga enligt lag att göra. Känner mej rätt ensam i striden, med vissa undantag. Om jag inte trodde och visste att jag har rätt skulle jag inte kämpa så hårt. Men när lagen är så tydlig och inte kan missförstås hur kommer det sej då att dom ansvariga inte verkar ha förstått innebörden? Dom skyller på resursbrist och dålig ekonomi! Men i detta fall som gäller en skola, får man inte skylla på ekonomin det är enligt lag skolans/kommunens ansvar att något görs.

Ett litet utdrag ur en artikel från http://www.orsatidning.net/ står att läsa följande:
 
Oavsett hur kommunens ekonomi ser ut, får en skola eller kommun INTE bryta mot lagen, säger Anders Andrén, presschef på Utbildningsdepartementet. Skollagen gäller.
Om en skola bryter mot skollagen bör detta anmälas till Statens Skolinspektion som är tillsynsmyndighet för området, säger Andrèn.

Så nu har man väl gjort sej ovän med en halv kommun! Men jag gör det för min dotters skull.
 Denna tidning är en kommunkritisk nättidning och den är verkligen värd att läsa, med mycket grävande journalistik. Vilket är bra men uppskattas inte speciellt mycket av dom styrande i kommunen.
Borde jag kanske känna lite rädsla inför detta att jag rotar i något som jag egentligen inte borde ha någon insikt i? Nej jag tycker inte det. Det finns för mycket mygel och smussleri ändå inom kommunerna, dom vill hålla mycket osett. Men denna gång ska inte mycket undgå mina granskningar. Hör alldeles för mycket om skolsituationen från frustrerade föräldrar. Varför dom inte engagerar sej vet jag inte. Mitt antagande är att dom inte orkar/vill bråka för dom vet inte om sina rättigheter. Det är bättre att blunda och låta någon annan ta hand om det. Men jag anser att man som förälder är skyldig sina barn att engagera sej om inte vårt "fina" sociala nätverk i Sverige gör det.

Nu är det ju så att jag kanske gått till personligt angrepp på vissa personer inom skolan men det är inte dom som personer jag är arg på utan på systemet. Jag ska be varje person om ursäkt för mina personliga påhopp när den tiden kommer. Men just nu är dom kommunens ansikten mot mej, och dom har valt att vara där dom är och jag tycker att dom måste ta "skiten" jag häver ur mej. Det är deras uppgift att vidarebefodra det jag säger till högre instans om dom inte själva kan göra något åt situationen.

Vidare på samma nättidning gick att läsa följande:

Orsaskolan har flera gånger fått skarp kritik av Skolverket för att elever som behövt stöd inte fått det.
Har lärarna glömt
- Att de är skyldiga att rapportera till rektor om det befaras att elever inte kommer att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås, eller har deras observans inte tagits på allvar av rektorn?

--
År 2009 riktade Skolinspektionen allvarlig kritik mot kvalitetsarbetet i skolan. Då som nu försvarade sig kommunen med att de känner till problemen, att skolan har som högsta prioritet att öka elevernas måluppfyllelse. Men enligt föräldrar till elever på Orsaskolan med rätt till särskilt stöd, så händer ingenting.
Skolinspektionen har tidigare sagt att flertalet av Orsas lärare har pedagogisk utbildning, men inte alla, vilket man hävdar kan påverka utbildningsresultatet.
 
När jag läser vad som står så känner jag att jag inte är helt ute och cyklar i mina farhågor, att det finns fler föräldrar som genom åren gjort skolan/kommunen uppmärksamma på problemen. Varför händer då inget?
 Jag har sedan ett par tre år tillbaka försökt få skolan att ordna extra hjälp till min dotter. Men då hon saknat diagnos har hennes problem inte tagits på allt för stort allvar. Både skolpsykolog och skolkurator har informerat skolan om hennes sk problem, och till viss del har skolan gjort åtgärdsprogram, men tyvärr har dom inte följts. Vilket jag påpekat ett antal ggr. Och ansvarig lärare har sagt att det har informerats till berörda lärare. Med det har jag nöjt mej allt för länge, tyvärr. Man tror ju i sin enfald att skolan gör sitt yttersta för varje elev. Man tror barnen överdriver ja nästan ljuger för att klara sej undan beskyllningar för skolk och dylikt. Men eftersom historien upprepat sej och jag har funderat hur det varit för mina andra två barn i samma skola har jag insett att det inte är enbart mej och mina barn det varit fel på utan även att skolan inte gjort allt dom borde.
Det mest nonchalanta jag någonsin hört en lärare säga till mej, var på ett sk EVK (elevvårdskonferens) nu i höstas. Vi satt där, rektorn, jag, ansvarig lärare, skolsköterskan, och skolkuratorn (min dotter protesterade genom att vägra komma), vi pratar om problemen, jag säger min mening får väl lite gehör, rektorn nickar och inflikar lite här och var. När jag sen påpekar att min dotter inte får gå ut från lektionerna och vila sej för att sen komma tillbaka, skruvar läraren på sej lite grann och säger att det får hon visst. Jag tillägger att så är det inte enligt henne, utan att dörren är låst och att lärarna säger att har hon lämnat lektionen  så har hon lämnat den. Jag inflikar att det ingår i min dotters åtgärdsplan, ser hennes mentor ganska besvärad ut och jag säger att det finns i hennes papper. Mentorn lyfter bekymrat på första sidan i min dotters åtgärdsprogram och läser tyst en kort stund, tittar sen upp och säger: Jag har tyvärr inte läst den här sidan!!!
Nehej?? Man blir stum av förvåning, INTE läst den viktigaste sidan??!! Han ber om ursäkt, och jag ser att han inte menar så mycket med det.

Sen har han mage att en eller två veckor senare ringa upp mej och säga att han ringer mej på ORDER av rektorn, för att informera mej om vilken min dotters nya klass är. Än en gång förstummas jag. På ORDER!!  Ett ganska dumt ordval, i mina öron. Så han ringde alltså inte för att HAN brydde sej om sin elev, utan för att rektorn gett honom en order! Vilket säger mej att skolan nog inte är till för eleverna utan eleverna är där bara för att lärarna ska ha ett jobb att gå till, och att min dotters känsla av att inte vara välkommen på skolan stämmer. Jag tycker också i detta fall att rektorn själv borde ha ringt mej och gett mej informationen.

Det finns så många fadäser att berätta om i denna skola så man nästan blir mörkrädd. Jag hoppas att min strid ger kraft åt andra föräldrar att våga stå på barikaderna och kämpa för sina barns rättigheter. Jag kämpar nästintill själv i detta, jag för söka efter information och hjälp i stor sett ensam. Var är alla andra föräldrar? Varför håller dom tyst? Det finns ett föräldraråd på skolan vad gör dom?? Vet att en av dom sitter inom det sociala här i kommunen, är det dom föräldrar som har felfria och duktiga elever som sitter i rådet?? Kan en ensam mamma vara starkare än ett föräldraråd?

Det som skrämmer skolan just nu är nog att dom inte vet vad jag har för ess i rockärmarna och det tycker jag dom kan sitta och fundera på. Dom vet inte var jag får min information, och det ska dom inte heller få veta. Den som har bäst på fötterna kommer vinna detta!

ENSAM ÄR STARK, MEN DET ÄR JVLIGT TRIST OCH TOMT ATT SLÅSS SJÄLV!

Men glöm nu inte att kramas!

.. mina vänner och släktingar, vissa av dom fick lämna oss alldeles för tidigt. Ibland kan jag komma på mej själv med att tänka på en person och tänka att det var längesen vi hördes av. Jag kan nästan vara på väg att lyfta luren och ringa när det slår mej att dom inte längre finns bland oss. Men jag gråter inte längre, jag ler istället, för jag minns allt det roliga allt det vackra, allt vi upplevt tillsammmans. Jag minns med glädje dom jag saknar. För sorgen har jag lärt mej leva med,visst gör det ont i hjärtat ibland men jag är lycklig som fick äran att vara deras vän, deras släkt. Jag säger ära för det är en ära att få ha såna underbara vänner och släktingar.

Jag är glad att jag har min tro, att det finns ett liv efter detta. Jag vet att dom någonstans sitter och tittar på mej, vet att jag saknar dom. Ibland känns det som om dom vore här, satt intill mej. Jag kan tala till dom utan att jag får ord till svar. Istället får jag en varm känsla i kroppen, en smekning över håret eller bara en känsla av att personen finns nära.

Om nätterna kan det hända att jag får besök, någon som ringer på min dörr, någon som ringer på telefonen. Det har till och med hänt att jag hört fotsteg i hallen. Men det har aldrig varit någon där när jag tittat efter eller lyft på luren. Och i min tro är det mina vänner/släkt som kommer på besök, så jag är inte rädd.

Det sticker till i hjärtat när jag ser ett foto av dom, det bränner till bakom ögonlocken men sen kommer värmen och jag ler. Jag minns dom med glädje och värme.

Saknaden kan vara stor ibland, jag saknar samtalen vi haft, jag saknar utflykterna, jag saknar kramarna jag saknar deras närvaro.

Jag antar eftersom min tro är sådan, att dom hade fullföljt sitt uppdrag här på jorden för denna gång. Och jag är säker på att vi i ett annat liv kommer att mötas igen. Även om vi då inte kommer ihåg varann, vi kommer bara att känna att vi hör ihop, att vi trivs tillsammans. Och vi kommer att ha precis lika kul tillsammans igen.

Jag saknar dej Pelle. Jag saknar dej Ove. Jag saknar dej Conny. Jag saknar dej Uffe. Jag saknar dej Else. Jag saknar er mina små änglar Johan och Jonas. Jag saknar mormor och morfar, farfar och farmor fast jag aldrig hann träffa dej. Jag saknar dej brorsan fast jag aldrig fick chansen att träffa dej. Jag kan inte nämna alla, men ändå saknar jag er.
Jag saknar er alla som lämnat jordelivet. Ni var goda vänner. Ni finns i mitt minne, och jag vet att ni ibland kommer på besök. Ni är så välkomna! Jag vet att ni har det bra på andra sidan. Vi ses igen en dag.
I ljust minne bevarade hos mej! 

KRAM

Ja då sitter man här igen då och stirrar fånigt på skärmen. Utanför fönstret virvlar novembersnön runt i vad jag tycker är halvstorm. Jag fryser, huset liksom absorberar kylan utifrån och den tränger in genom väggar och fönster. Tur man har mysiga lurviga tofflor att dra på fötterna.  Diskade i ett desperat försök att bli varm om händerna, det lyckades ialla fall så länge jag diskade. Varm mat, det måste väl ändå värma upp en tänkte jag entusiastiskt, joo visst tallriken värmde mina knän en stund. Dotras elelement fick bli min räddning. Så nu är det ganska behagligt här inne.

Längtar som en galning tills på lördag, då åker jag och älsklingen till Mallorca. Längtar till solljuset och senhöstvärmen där. Men jag lovar, jag ska inte ligga på latsidan, inte vid havskanten heller. Jag tänker jobba och slita för brödfödan! Slita från tidig morron till sen kväll. Det enda som skiljer ett normalt arbetspass från dessa arbetspass är bostadsorten, bytt från Orsa till Palma. Men inte många har fördelen att få byta arbetsplats av denna dignitet. Så jag klagar inte. Kommer inte längta hem till vintern och julen direkt, men kommer längta hem till mina barn, till mitt just nu kalla hus, mina goa katter och hem till mina vänner så klart.

Borde kanske packa klart, men har inte lust. Borde städa innan jag åker, men jag har inte lust. Borde plocka fram adventsljusstakarna och stjärnorna, det kanske jag har lust med snart. Just nu har jag inte lust att göra nåt. Vill bara sova, bli varm, kanske älska en stund till och med. Sova och bli varm det kan ju ordnas ganska enkelt. Men vem ska jag älska med nu när jag är ensam hemma?

Nej nu ska jag sluta sitta här och frysa och stirra fånigt på skärmen. Här ska sovas!! 

Glöm inte bort att kramas nu. Man blir varm av kramar också! 



Kram
 

Just nu är mitt liv underbart. Jag har det jag vill ha och det jag behöver. Men ändå skräms jag ibland av att ha det så här bra. Rädd att någon eller något ska dra undan mattan för mina fötter. Sätta allt detta ur spel. Så att jag förlorar det jag nu har. Att min lyckobubbla ska spricka.
När jag väl tagit mej ur dessa tankar, kommer nästa tanke. Vad missar jag av livet? Vad och vem missar jag? Kunde jag möjligen ha fått det ännu bättre om jag väntat? Hur jag än försöker undvika dessa tankar kommer dom upp. Jag vill inte tänka dom. Jag vill inte veta, jag vill inte ens undra.

Jag vet ju så väl hur mitt liv sett ut och jag vill inte ha det tillbaka. Jag älskar mitt nya liv, jag älskar min nyfunne man. Det känns som om mitt liv fått en mening. Så varför kommer dessa tankar om vad jag skulle missa i framtiden? Vilka män skulle jag missa, som jag inte mött redan? Vad är det jag inte skulle kunna göra nu som jag kunnat göra förut? Ingenting. Jag kan fortfarande leva mitt liv, med den skillnaden att jag måste ta hänsyn till en människa till. Och vad spelar det för roll. Jag vill ändå bara dela mitt liv med honom. Jag vill ju att han ska vara en del av mitt liv, så då ingår han ju bara i det jag gjort förr.

Det enda jag borde vara rädd för är väl att han ska tröttna på mej och lämna mej iså fall. Vilket jag inte tror att han kommer göra. Men man ska ju aldrig säga aldrig. Händer det så är det säkert en mening med det. Och då kommer jag vara evigt tacksam för att ha fått ha honom som min.

Nu ska jag sluta vara negativ. Bara skönt och tömma skallen.  Gonatt

Kram på alla

Sitter här och bara njuter av livet. Ser ljust på framtiden. Rättar till mej i stolen lutar mej bakåt och bara ler. Ler mot livet. Solen lyser med sin frånvaro men vad gör det en dag som denna. Jag är lycklig ändå. Behöver inte solens strålar för att skina som en sol. Min inre lycka lyser igenom.

Inser att det är ljusår sen jag mådde så här bra, sen jag var så tillfreds med livet. Jag har trott att jag haft ett gott och lyckligt liv. Visst ska jag väl inte klaga, mitt liv har varit bra. Men nu är det så fantastiskt bra. Visste inte att livet kunde vara så här bra. Att man kunde må så här gott i både kropp och själ.
Jag har visst nöjt mej med ett nödtorvtigt liv hittills. Eller har jag bara låtsats vara nöjd med livet jag haft. Har jag verkligen inte saknat nåt i mitt liv? Jag vet inte.

Men nu inser jag vad jag gått miste om alla dessa år som singel. Hur underbart det är att vara två.
Jag valde nog att vara singel för att slippa vara ensam när man är två. Hellre ensam i ensamhet än ensam när man är två.

Jag har beslutat mej för att jag faktiskt är värd detta. Värd att få vara riktigt på djupet lycklig. Det känns underbart att formligen få ösa kärlek över en människa som man älskar. Det enda som kan skrämma mej ibland är att jag kanske älskar FÖR mycket. Att jag kväver den jag älskar, skrämmer livet ur han. Försöker bromsa ner mina känslosvall, krympa ihop mina kärleksförklaringar.
Men det är svårt. Hela jag skriker av kärlek till denne man. Varje por, varje simpelt hårstrå på min kropp brinner av kärlek.
Mina ögon strålar av en eldig glans när jag ser på honom. Mitt hjärta knyter sej och bubblar frenetiskt ut sej bara av tanken på att han kommer snart.
Jag har aldrig kännt en sån kärlek till en man. Känslan är nästan den samma som när man håller sitt nyfödda barn för första gången. Eller när man ser sina barn lyckliga.

Jag som trodde att jag visste vad riktig kärlek var. Att jag älskat förut. Men nej, det har jag inte gjort. Inte så här naket, äkta och fullkomligt.
Visst har jag älskat mina pojkvänner, både djupt och innerligt. Men inte så här djupt och definitivt inte så här innerligt.
Detta är ren pur kärlek.

Jag är fantastiskt lycklig och tänker fortsätta vara det i resten av mitt liv. Eller åtminstone så länge som han kommer älska mej.

Den dagen ,om den dagen kommer, när kärleken är slut. Kommer jag att gråta blod, mitt hjärta kommer förvandlas till en sten. Då kommer jag att dö en smula. Jag kommer inte vara den som slutar älska först. Om den dagen kommer, då finns jag inte mer.

Älskar dej Tony och det vet du.

Glöm inte att krama din nästa.

... ibland. Plötsligt händer det. Högsta vinsten visar sej utan förvarning.

Kärlek vad är det? Äkta kärlek finns det?
Nu har jag svaren. Nu vet jag vad kärlek är. Nu vet jag att äkta kärlek finns.

Lever i ett lyckorus, ett rus jag hoppas aldrig tar slut.  Ett underbart rus som jag aldrig upplevt förr.
Ialla fall har jag inte upplevt ett kärleksrus som detta.
Jag trodde jag visste vad kärlek var, trodde att jag älskat förr. Men nej, jag har aldrig upplevt äkta innerlig kärlek någonsin. Jag har aldrig älskat någon som nu.

Trodde det var förälskelsens rus jag kännde, ett nyfiket rus i nyhetens behag. Men nu har jag insett, detta är äkta djup kärlek. En kärlek på ett helt annat plan än jag någonsin upplevt.

Kan inte förvandla mina känslor till  ord, för det finns inga ord som täcker som kan beskriva vad jag känner.
För bra för att vara sant. Djupt inuti finns oron att allt detta vackra ska ryckas bort från mej. Det skulle krossa mej. Försöker jaga undan dessa orosmoln. Men dom vägrar släppa sitt grepp.
Rädd att en morgon vakna och allt är borta, att allt bara varit en underbar dröm.

Jag vet att du lovat mej att detta inte försvinner. Att detta är sant, vår verklighet. Att du aldrig tänker lämna mej. Att du för alltid kommer stanna vid min sida.
Jag borde släppa dessa orosmoln och bara njuta  av våra stunder tillsammans.
Har svårt att tro att jag få vara lycklig. Att jag ska få behålla detta. Att det är till för mej.

Men livet är som en trisslott... plötsligt händer det omöjliga!

Krama varann

lämna dej. Vill stanna hos dej. Vill sitta bredvid dej, hålla din hand. Kyssa dej. Se dej djupt i ögonen. Viska att jag nog älskar dej. Vill se dej le av mina ord. Vill se dej lycklig.

Vill höra dej viska att du älskar mej. Att du vill ha mej nära, för alltid. Vill att du ser mej djupt i ögonen och säger Älskling jag är din. Vill känna hur dina blickar och dina ord värmer min själ och mitt hjärta.

Så nära kärleken var det längesen jag var. Det känns skönt och jag blir glad. Men så dyker dessa mörka tankar upp. Grumlar min dag. Svärtar ner allt det fina. Lurad, bedragen och till sist lämnad ensam kvar med alla känslor.

Nu när jag är så nära kärleken igen och mitt hjärta åter kan känna värme för någon annan. Varför ska dessa mörka tankar komma? Mitt hjärta blöder för din skull, för jag vet att du menar det du säger. Men jag kan inte ärligt säga samma till dej. Jag kämpar varje dag med att intala mej själv att denna gång vågar jag satsa helhjärtat och får det samma tillbaka.

Jag har varit känslokall, lagt alla varma känslor åt sidan länge nu. Jag har fördrivit tiden med att leka och låtit bli lekt med i många långa år nu. Alltför länge. Varje gång en varm känsla för någon har visat sej har jag kraftigt slagit den tillbaka djupt in i min själ och hjärta. Glömt vad kärlek är. 

Inte många har lyckats låsa upp mitt hjärta och lurat fram känslorna på senare tid. Endast två har fått mina ben att skälva och åtrån att skrika i mitt bröst. Men det har varit förgäves som åtrån skrikit och benen skälvt. Jag har räckt ut min hand men dom har inte tagit den. Men nu när en hand sträcks mot mej, och överöser mej med kärlek då är mitt hjärta nästan tyst. Men dörren står på glänt den är inte längre förbommad och låst. Så kanske kan och vågar sej känslorna ut igen.

Tankarna virvlar fortfarande runt. Ska jag våga öppna dörren helt och ta emot och ge av den kärlek som finns här och nu?

Jag må gå miste om dom mitt hjärta brunnit för, kanske kommer mitt hjärta brinna för dej istället. Jag kan inte längre vänta, tro och hoppas att ni som fått mitt hjärta i brand ska ångra er och plötsligt ge mej er kärlek. Ni gav den inte till mej när jag bad om den. Så varför ska jag kasta bort fler år av längtan till nåt jag ändå aldrig kommer få. Nu när jag har kärlek så nära inpå.

Förlåt mej om jag sårar er. Men jag vill inte leka mer. Jag vill ha lika mycket kärlek tillbaka som jag ger. Mitt hjärta kommer gråta över förlusten av er, mina ögon kommer vara sorgsna  ett tag. Men jag ska resa mej starkare och lyckligare när jag glömt er. Men ni ska veta att ni förevigt kommer ha en särskild plats i mitt hjärta. För trots allt så älskar jag er för vad ni är och för vad ni varit för mej.

Kram och pussar <3

Nu har man intagit en stor portion energi. Tre dagar, näst intill avskärmad från verkligheten. Inga elektriska lr tekniska prylar förutom en enkel radio och mobiltelefon som för det mesta var avstängd. Inga överflödiga intryck från omvärlden. Bara insupit possitiva energier. Massor av sol och härlig värmen. Inga tider att passa, levt så gott som tidlöst. Sovit när man varit trött, slappat, jobbat hårt. Men bara precis så mycket som jag själv har velat och precis så länge jag själv velat.

Äntligen semester! Om än en kort sådan. Tre dagar. Men ack så mkt energi jag lyckats få på dom dagarna. Älskar att vara i stugan och känna frid och ro, all stress rinner av en. Man bara är. Helt underbart.

Nu blir det sängen. Hoppas man kan sova gott inatt utan att det är för varmt eller att sängen skakar av åska.

Kram alla!

Att sova kan ibland vara överskattat, precis som att ha semester.

Ibland är det värdelöst att försöka sova eller ens försöka somna om när man väl vaknat. I natt blev jag väckt vid halv fem.
 En kvittrande röst som tyckte att det var dags att vakna till en strålande och  vacker morgon.
 Jo tjena! är ju det första man tänker när man sovit i ca  en och en halv timme.
Men visst när ögonen äntligen lyckats bli öppna så ser man att ja faktiskt det kommer bli en strålande och vacker morgon.
Solen som stiger över grannarnas tak, klarblå himmel och fågelsång och skatkrax. Men visst morgonen är vacker.  Och om jag känner efter så är jag faktiskt inte trött. Nej faktiskt känner jag mej utvilad. Kanske behöver man inte mer sömn. 

Denna ljuva stämma tillhör min dotter, det har uppstått ett litet problem. Behöver skjuts till akuten. Då slår tilten in, akuten? Vad har hänt? Vem ska dit? Blackout! 
Hatar ord som sjukhus, polis, ambulans, brandkår och sånt när jag blir väckt. Det är inte sånt uppvaknande man vill ha. Tror alltid det värsta, sen spelar det ingen roll vad som sägs. Min hjärna snöar in på dom orden. Samlar ihop tankar och känslor, kommer till sans och förstår vad hon säger. Ok säger jag, jag kommer är där om tio minuter. 

Slänger på mej kläder, fräschar upp munnen och drar. Förvånas hela vägen till henne hur pigg och fräsch jag känner mej trots nån futtig timmes sömn. Hämtar upp folket och tar sikte på akuten. Då utbrister min dotter! Mamma.. hann du sminka dej?? Klart det säger jag glatt och tackar min lyckliga stjärna att sminket från igår fortfarande sitter där jag satt det igår kväll och inte har halkat ner på kinderna. Ännu en snäll kommentar från henne. Du ser mycket piggare och fräschar ut nu än du vanligt vis gör! säger hon. Jag bara ler.
Det är en strålande vacker morgon!! 

Akuten besöket tog inte så lång stund.Till och med gratis parkering före 7.00 alltså två timmar till godo att sitta av där inne.  Den skadade fick stanna, läkarna kommer inte förrän kl. 9.00
Då skulle det bli bedömning av skadorna. Blåslagen och en aning ömmande fick han stanna. Skulle inte vilja vara i hans kläder om några timmar. Då j-vlar kommer det att göra ont! Ramla i "trappor" särskilt i "stentrappor" är inte att leka med. Men han är då där han kan få lite hjälp och smärtstillande, och se till att det inte är några inre skador.

Dotra och jag tog bilen och styrde kosan hem igen. Och morgonen fortsatte att vara underbart vacker och varm. Hela natten har varit varm. Nästan som utomlands. Vi tog en cigg snacka lite sen gick hon in för att sova några timmar och jag sa att jag tror jag struntar i att sova nåt mer.

Koka kaffe gjorde mackor och njöt av denna vackra morgon. Så här borde alla morgnar vara. Tidiga och med fågelsång, fulla av sol och värme. Helt enklelt underbara.

Nu har jag varit vaken sen halv fem, i tre timmar, fått i mej frukost och är fortfarande oförskämt pigg. Det är stort att jag överhuvudet taget kunnat få i mej nåt annat än kaffe före klockan tio. Förvånas över att min hjärna fungerar som den ska trots att klockan är långt före tio. Jag borde kanske inte sova så många timmar, jag kanske ska sova ett par timmar och sen kliva upp. Kanske fungerar min kroppsklocka så. Antar att jag snart går i däck. Så jag tror jag tar och sover ett par timmar. En liten förmiddags lur. Denna underbara morgon.

Ikväll blir det skogen och kojan, ska bli så skönt. Bara stänga av alla måsten leva för stunden. Äta när jag är hungrig sova när jag är trött, kliva upp när jag är utsövd. Dansa om jag vill, gråta om jag vill, skratta om jag vill. Bara leva helt enkelt ,just i detta nu!

Men glöm inte att kramas!
Att kramas är underbart!

Här sitter man.. kollar fejan, kollar runt i cyberspace. Fördriver tiden. Varför inte sova istället? Kan inte sova.
Tankarna mal fram och tillbaka. Ska jag eller ska jag inte? Vad har jag att förlora,antar ingenting.  Kan jag få nåt bättre? Vad kommer jag att missa? Ingenting antar jag.

Väntar! Väntar på vad? Bättre tider kanske.

Det finns dom som aldrig får det dom önskar, det finns dom som får allt dom vill. Jag hör nog till dom som ibland får det dom vill och ibland inte. Kan jag begära, kan jag kräva att få det allra bästa, det som jag vill ha, varje gång.

Men livet är inte alltid en dans på rosor, inte alltid som det är enkelt. Massor av val. Man väljer bort, man väljer fel. Tror nog jag ska ge det hela en chans. Åtminstone en liten kort chans. Det kan ju vara rätt väg att gå. Mitt liv kanske vänder och blir en riktig lyckosaga. Eller så går det käpp rätt åt helvete. Men det kan jag ju inte veta förrän jag testat. Förrän jag vågat prova.

 Vill ju inte såra någon. Vill inte mista någon. Vill ha kakan kvar samtidigt som jag vill sluka den. Men det går inte.

Jag ber andra makter att få ett svar. En liten hint om vad som är rätt och vad som är fel. Men det är tyst, inga svar kommer till mej. Jag vet samtidigt att inga makter i universum kan ge mej svaret. För svaret finns alltid hos en själv.

Jag har sökt svaret inom mej, men det ekar tyst tillbaka.

Något eller någon håller mej tillbaka, hindrar mej att hitta svaret i min själ. Vem eller vad håller mej tillbaka? Jag vet inte rikitigt säkert.

Ska jag lägga mitt nuvarande liv bakom mej, gå in i ett nytt liv. Börja en ny period i mitt liv. Skriva ett nytt kapitel? Eller kanske till och med skriva en ny bok.  Jag börjar iallafall med att vända blad.

En oskriven sida än så länge. Hur länge ska den förbli tom. När börjar jag skriva på den första sidan? När ska jag våga sätta penna mot arket?  Kanske finns där inget bläck i penna och orden förblir oskrivna...

Kramar till er alla och gonatt

Så var man då där igen, på väg mot slutet av vägen. Fel väg igen eller inte. Återvändsgränd.

Jag tvingades välja den ena eller den andra vägen, jag valde den ena. Följde troget vägen fram såg mej inte om en endaste gång. Trodde på allvar att det var den rätta vägen. Men insåg försent att jag ännu en gång kommit till en återvändsgränd. Att vända tillbaka lockade inte mej.

Satte mej ner och började åter att tänka och analysera. Kanske fanns här en osynlig stig att fortsätta på. Såg mej planlöst omkring, med sökande ögon, varje millimeter. I varje vrå. Men icke här fanns inget annat än en återvändsgränd.

Tvingad in i ett hörn, ville slå mej fri. Men hade inte kraften. Fick finna mej i att hamnat i en återvändsgränd.

Så nu traskar jag moloket på väg mot början igen. Vet att där borta finns en annan väg att ta. Men ska jag våga ta den vägen? Den kanske också slutar i en återvändsgränd.

Vill inte måla in mej i ett hörn igen. Vill inte fastna, vill vara fri. Så länge tankarna lämnar mej ifred orkar jag fortsätta. Jag vet fortfarande inte vad jag vill, hur jag vill ha det. Jag vet bara att bojorna skrämmer mej.
Jag vill hitta den finaste rakaste och bredaste vägen mot framtiden.

Gonatt!
Kramas ofta!

I huvudet går det runt.
 Vem är jag? Vem vill jag vara? Vill jag älska någon? Vill jag att någon älskar mej?
Vad vill jag egentligen? Inte vet jag..

Ska fundera ett par dagar, måste ta ett beslut snart. Men kan det vara rätt när jag måste fundera? Om det vore rätt, skulle jag inte då bara kasta mej handlöst ut i det okända?
Inte vet jag..

Det finns så mycket inom mej, av både kärlek, längtan, hat och lust. Ett virrvarr av känslor, som länge legat djupt och fördolt härinne. Det finns glöd som förlänge sedan borde ha slocknat, men som fortfarande pyr. Det finns önskningar som förlänge sedan spolierats men som fortfarande hoppas. Det finns ord inte alltför vackra, som förlänge sedan borde glömts men som fortfarande bränner lika hett. Det finns så mycket inombords som borde kommit ut.

En gång inte alltför avlägset i tid och rum, letade sej en del känslor ut i ljuset, men slogs till marken lika fort. Dom försvann in igen och jag vet inte om dom någonsin vill ut igen. Jag dömer ingen till skuld för det. För jag visste ju redan då att det aldrig skulle gå.

Men jag lockas mitt i allt detta att åter prova vingarna. Väl på brantens kant tvekar jag en sekund, en sekund förlänge för att våga kasta mej ut.

Inte vet jag..

Åter en natt då jag tar mina tankar med mej som enda sällskap i säng. Hoppas att jag imorgon har funnit svaret i mina drömmar.

Kramas ofta och länge så håller du dej frisk

Tankar  som virvlar, känslor som inte finns ibland men ibland träffar med full kraft. Vet inte vad jag känner vet inte vad jag vill.
Ångest över att förlora något, vet inte vad. Kanske min frihet, kanske mitt liv. Rädd för att bindas till någon, att tvingas in i ett liv jag inte vill ha.
Önskar någon kunde lösa detta åt mej, att jag fick gömma mej under en filt. Låtsas att jag inte finns. Behöver en famn att krypa in i, en famn som löser allt åt mej. Så jag slipper ta beslutet, jag inte vet vad det är. ¨
Jag behöver inga nya bekymmer, jag har nog så det räcker. Jag behöver inga mer måsten, det finns det gott om ändå.

Önskar jag kunde stoppa huvudet i sanden som en struts, glömma allt detta. Jag är rädd.

Men jag måste ta beslutet själv, det finns ingen annan än jag som kan göra det. Varför är det så svårt? Att släppa taget om det liv jag så länge levt. Vad kan hända om jag släpper taget? Låter mej falla fritt, sluta tänka och fundera. Bara kasta mej handlöst in i detta nya okända.

Men jag är rädd att såra, mer än att själv bli sårad. Jag vill inte göra någon olycklig. Jag har gjort det förr och tänker inte göra det igen. Att jag skulle bli sårad gör det samma, det har jag blivit förr och rest mej igen.

Väntar jag för länge så går nog sista tåget och kommer inte igen. Denna chans kommer aldrig igen.
Bränt barn skyr elden sägs det. Och visst skyr jag elden, men nyfikenheten driver mej samtidigt framåt.

Vad är det jag försöker intala mej själv? Försöker jag lura mej själv till något beslut jag inte kan stå för sen?

Jag har alltid vetat förr, ganska snart hur landet har legat för min del. Men den här gången vet jag ingenting.
Det finns så mycket som lockar, så mycket jag vill uppleva. Just nu är det sommar och världen är full av nya upptäckter som kan göras och jag vill inte missa dom.

Så rädd att hamna i bojor, i ett förhållande där jag inte får leva fritt. Jag kräver min frihet, friheten att göra som jag vill. Leva det liv jag vill. Inte stängas in, skärmas av från vänner och bekanta. Jag måste få ha det sociala liv jag har även om det ibland kan vara torftigt.

En gång sa någon till mej, att jag var rädd för kärleken. Men jag är inte rädd för att någon ska ge mej kärlek. Jag kanske är rädd för att ge kärlek.  Jag vet ingenting längre. Och jag vet inte hur jag ska lösa detta nystan av knutar.

Tar mina tankar med mej till sängs även ikväll.

Krama varann

ett bra tag sen jag skrev nåt här... Har vare sej haft lust eller haft nåt att skriva om på sistone. Nej sommarens och höstens underbart urusla väder har sannerligen påverkat mej åt det negativa hållet.

Tappat lusten för det mesta, inte kommit mej för att göra nåt vettigt alls. Men nu ska det bli ändringar av. Kanske borde ta anställning hos Kandres, för där gör dom ändringar var eviga dag.

Har funderat ut ett annat upplägg för min blogg här också, huruvida jag kommer att hålla fast vid den idén återstår att se. Antar att det kommer att spåra ur rätt snart, men väl värt ett försök.

Vet ju inte heller hur intressant min blogg är för andra, men som sagt jag skriver den mest för min egen del. Och nu kommer den att bli mitt lilla pyshål för inneboende ilska som ibland lurar inom mej. Ilska över orättvisor, irritationsmoment i mitt dagliga liv, vansinniga ,enligt mig själv. beslut i kommunalpolitik, svensk politik så väl som världspolitik. Ja det kommer att handla om allt jag anser vara värt att bli arg, frustrerad och riktigt jävla förbannad över. Men allt är utifrån vad jag tror,tycker och tänker.
Kommer antagligen att trampa på ett otal ömma tår, men inget ska tas personlig, utan den som tycker sej vara skyldig  eller utpekad i ditt eller datt, ja dom får stå ut med det då. Jag kommer inte nämna någon vid namn utan hålla mej ganska allmän i det mesta, kanske citerar någon i nåt men iså fall skriver jag att det är citerat och att jag kommenterar utifrån mitt förstånd.
Och ni som känner mej vet ju hur mitt förstånd är.. lite svajande om man säger så.

Hoppas ingen tar denna blogg på alltför stort blodigt allvar, för mkt ironi och annat kommer det att finnas med det kan jag lova. 
Och har du inte läst detta och känner dej träffad mitt i prick ja då får du faktiskt skylla dej själv. För varning är utfärdad..

Men kommentarer mottages gärna.. både positiva och negativa.. har du nåt att tillägga så gör det.. det här ska vara  en levande blogg där var och en får chansen att säga sitt. Vi bor ju trots allt i ett land där vi får säga tycka och tänka som vi vill.. även om det finns dom som vill få oss att tänka som dom vill..
Yttrande frihet det är grejer det så länge du säger det jag tycker om och vill..


Men kom ihåg... Kramar är gratis, gratis är gott, gör gott ofta

Sommarn ska ha kommit.. men d kan man inte tro om man kikar ut genom fönstret. Idag har regnet bara öst ner precis hela dan. Enligt SMHI skulle tet vara skurar, möjligen en heldagsskur!!

Idag har ja inte haft lust att vare sej göra det ena eller det andra, lusten till allt drunkna i nån vattenpöl. Denna tristess som föll som en grå duk över mej idag har hållit ett stadigt grepp om mej hela dagen. Och verkar inte vilja släppa sitt grepp heller.
När det var som mest grått och trist kom ja ihåg att ja inte bloggat på länge, lite gladare kännde jag mej faktiskt vid tanken. Men när jag väl satte mej här å skulle skriva lite och jag hörde hur regnet smattrade mot rutan tog glädjen snabbt slut och det kom inga ord över mej. Lusten var borta.  Så här har jag gått hela dan och kvällen och inte velat göra nåt. Bara så less på allt.

Nu hoppas jag solen kommer snart så jag kan piggna till lite igen. Nu skiter jag i det här för idag och trippar till sängen och kramar kudden.