jalm

.. ja så kan man sammanfatta dagen.

Idag var jag lugn som en filbunke, målinriktad inte arg bara beslutsam. Och jag tror nog att vi kommer vinna detta. Även om det kommer ta sin tid. Hoppas av hela mitt hjärta att fler vågar ställa krav, vågar ta för sej av sina rättigheter.
 För allt finns skrivet klart och tydligt. Och har man inget att dölja bara håller sej till sanningen så kommer allt att bli bra. Jag har inte diktat upp en massa, det behöver jag inte. Allt finns redan på papper, hur vi kämpat i tre år för rätten till hjälp och stöd. Ja man kan till och med säga att vi kämpat i sex år för detta. Vissa har tagit sitt ansvar mer än andra och dom ska få rosor av mej och dom som inte gjort sitt ska få en ordentlig riskvast.
Så mycket vuxna kloka och utbildade människor som fullständigt skiter i en liten människas rätt till hjälp. Skolan i den här kommunen, eller ska vi säga skolans ledning i den här kommunen är mer än tillåtet katastrofal.

Jag förundras inte över dagens ungdom, jag förstår deras vrede mot vuxenvärlden.
Jag fick höra idag att jag är beundransvärd och stark som kämpar på så öppet och ärligt för min dotters rätt till hjälp. Men det är min förbannade skyldighet som förälder att kämpa för mitt barns väl och ve. För vem kämpar för henne om jag inte gör det? Inte samhället ialla fall det har jag fått lära mej den hårda vägen.

Och nu när jag vet att det lönar sej att vara envis, veta sina rättigheter och verkligen begära dom så tänker jag fortsätta kämpa för min andra dotter också. Kan hända blir jag en "svartlistad" förälder men det struntar jag fullkomligen i. För har vi rätt till något så ska vi banne mej få det också.

Jag har inte begärt mycket i mitt liv från det sociala eller från skolan, men det beror ju inte på att jag inte ville eller vågade utan mer att jag inte ens visste mina rättigheter. Men nu vet jag!! Och detta lejon går inte att stoppa med en köttslamsa, nej nu ska det till bra mycket mer för att få tyst på mej.

Alla lärare ska väl inte lastas för att det inte fungerat i skolan, en del har ju påpekat problemen till högre ort men där har gensvaret inte varit ens ljummet. Ledningen har kan man säga förträngt och lagt tillbaka ansvaret på mej som förälder och på eleven. Hur bra tänkt är det? Så länge det har skrivits EVKn mm som man gått med på så har allt varit frid och fröjd. Skolan - lärarna -rektorerna har gömt sej bakom EVKerna och alla påskrivna föräldrakvartspapper som man överöses med genom skolåren. Så här gör vi - så blir allt bra. Skriv på bara, för det lät ju så bra när man kom överens med läraren eller kanske rektorn, så då skriver man på och hoppas att nu blir det förändringar. Joo visst.. inte ett dugg och inte säger man nåt heller fram till nästa möte med klasslärarn  man skäller å gnäller på barnet att det missköter skolan, som i sin tur säger att lärarna är kassa, inte bryr sej, dom bara ljuger.. och vem tror man på år efter år? Ja precis man tror på lärarna, tyvärr.

Men efter att ha haft två äldre barn på samma skola och sett hur historien upprepats sej, hört samma sak om samma lärare, så börjar man fundera. Har träffat ett antal rektorer och sk rektorer genom åren. Vissa verkar kloka till att börja med men visar sej ganska snart vara samma skit. Fast innerst inne tror jag att dom är duktiga rektorer som hamnat på en svår skola. Där allt redan gått över styr, ett sjunkade skepp som till och med högsta kaptenen  lämnat vind för våg. Högsta bossen gömmer sej på sitt kontor inlåst bakom en glasad dörr. Dit ingen kommer utan tillåtelse.
Och nu har han rätt i att sitta och dallra lite på manschetten faktiskt för nu ska det synas i sömmarna ordentligt. Och jag kommer inte dölja vare sej det ena eller det andra.

Och jag hoppas att detta kan komma att förändra för kommande elever på kommunens skola. Jag hoppas innerligt slippa läsa en enda rad till om att BUN, eller någon annan berörd person inom skolan misskött sej. Barnen är vår framtid vi kan inte förgöra en hel generation, för att nån vill sitta å härska och leka kung i sandlådan. Skolan ska stå fast för lärande och gemenskap.

Hahahha ibland kan man ju tycka att man borde bli politiker, men jag säger som jag sagt förut, aldrig i mitt liv blir jag politiker och sjunker så lågt och rättar in mej i ledet och jakar med i allt överheten vill. Aldrig i mitt liv!! Jag är hellre en gräsrot som skriker på barrikaderna och protesterar. Kanske man är en nutida Hippie fast med någorlunda vettiga grundtankar.

Det finns inte ett enda parti som skulle kunna locka mej till sej. Inte ens piratpartiet, på den tiden det begav sej och Ian Wachtmeister och Bert Karlsson hade missnöjespartiet möjligen då skulle jag kunna i okunnig ungdom ha gått med dom.

Nu lägger jag detta på hyllan för ett tag och tar tag i nästa eventuella anmälan. På krigsstigen numera. Ligger lågt i ett par veckor nu men blir det inte nån ordning där heller så blir det hett om öronen på berörd instans det kan jag lova. Ässen ligger fint i rockärmen.

Har ett mindre projekt häremellan, men det ska nog inte vara så svårt att lösa det. Värre saker har hänt på vår jord. Det ska vara löst innan nästa vecka eller ialla fall före november.

Ha det gott folk och glöm inte bort att krama varann

Varså goda lite att förlänga livet med..

<a href="http://www.skrattsajten.com/" target="_blank"><img src="http://www.skrattsajten.com/animerade/Animerad-bild-107.gif%22%3E%3C/a>

När jag vaknade i morse, var jag som vanligt tröttare än trött. Vet inte vad som hänt den senaste veckan, men jag har varit näst intill dödligt trött på morronen. Knappt orkat häva upp armen och stänga av larmet ens.  I morse var inget undantag, minst lika mycket grus i ögonen och lika tung i varenda lem i kroppen som dom andra morgnarna, MEN med den stora skillnaden att jag efter ett par muggar kaffe faktiskt kände mej tillfreds med livet, ja nästan helt nöjd om än fortfarande trött.

Stegen kändes lätta idag, även om jag inte märkt att dom vart tunga förut. Antar att jag inte märkt det för dom har blivit tyngre och tyngre lite lite åt gången och att dom nu som i ett trollslag över en natt plötsligt lättat enormt. Vad som tyngt mej eller vad som fått mej att känna mej nertyngd vet jag inte. Egentligen borde det vara tvärt om att stegen skulle kännas tunga nu när hösten och vintern kommer med detta eviga mörker. Hösten brukar ju vara lite åt det deppiga hållet.

På något vis tror jag att jag under en längre tid haft både press och stress på mej, som jag inte vetat om. Sån där negativ omedveten stress, den värsta sorten. Men som möjligen kan ha lättat en hel del här om dagen när jag fick mitt utbrott. Jag har nog undvikit den berömda väggen med en hårsmån hela tiden.. precis hunnit vika av och svänga om hörnet innan jag med full kraft träffat väggen. Något i mitt undermedvetna måste på något sätt ha vetat om väggens närhet och fått mej att ta det lungt. Jag har ju flera gånger den senaste tiden bara velat ut i skogen, bara sitta i solen, bara få ligga i en säng å stirra i taket. Och jag har gjort det, jag har tagit mej tiden och gett mej själv tillåtelse att bara vara och formligen skita i resten.

Jag ser ljuset i tunneln om man säger. Det kommer bli bra alltihop, för alla. Jag kan sluta oroa mej för mina barns väl och ve. För jag antar att det är oron för dom som mest stressat mej omedvetet. Man har väl på sätt och vis tyckt att man svikit dom när man legat borta på jobb flera veckor åt gången och inte fått den tid man velat ha med dom när man varit ledig. Mycket och många som pockat på uppmärksamhet när man varit ledig. Men nu tror jag på en lösning för allt och alla.

Men jag funderar ändå varje dag på hur och om det kommer att lösa sej inom en snar framtid eller om det kommer att ta år. Funderar på hur jag ska möta min fiende så att säga. Jag vet ju att vi kommer vinna, för vi har rätten på vår sida. Det kan vara det som gör mina steg så mycket lättare.

Ligger lite lågt gentemot kommunen någon dag till, väntar på ytterligare några papper som behövs innan jag grillar dom ordentligt. Det är bäst att ha bra på fötterna innan man ger sej in i en strid.

Trots att jag känner medvind, finns det en liten liten osäkerhet, tänk om jag misslyckas! Hade jag tagit kampen idag hade jag säkert vunnit. Jag sken nog av självsäkerhet och pondus.

Fick en riktigt trevlig inbjudan till en avslappnad lunch med en från jobbet idag som jag tackade ja till. God mat och ett givande och trevligt samtal som höll i sej i ca två timmar. Ändå lunchade jag med en "överordnad". Vi var på samma nivå, det fanns ingen hierarki idag, vi var som vilka vänner som helst som slog ihjäl ett par timmar med god mat och gott samtal.  Och jag tror nog att även hon såg hur självsäker jag kände mej idag, hur levande jag var. Hon kanske till och med kände en viss respekt för mej, för jag kände mej väldigt stark och med gott om pondus.

Så denna dag var en av dom bästa dagarna på mycket länge. Så jag ger mej själv en ordentlig klapp på axeln idag och berömmer mej själv för denna dag och hoppas på fler såna här dagar.

Nu är det dags för sängen så kanske kanske jag är pigg och riktigt utvilad imorgon när alarmet tjuter sitt  underbara vrål runt sju imorron bitti.

Och kom ihåg:
Krama om varann!

... iaf en aning. Förra veckan gick i ilskans tecken, sällan har världen skådat mej så arg. Lejoninnan i mej väcktes hårt och brutalt och då och nu exploderade jag.

I vanlig ordning är det denna underbara men inte helt enkla kommun som retar upp mej. Alltså jag förstår inte varför dom sociala myndigheterna ska vara så, ursäkta uttrycket, jävla trånga i skallen.

 Här har vi en ung människa som av flera skäl behöver en bostad lite mer centralt, för att få ett acceptabelt socialt liv, ett värdigt liv som gör henne till en god och så småning om bra skattebetalare. En ung människa som vill hitta sej själv, växa och känna att hon är värd någonting, att folk ska acceptera henne som en sann och god medborgare och inte en belastning för samhället. Vem vill inte ses som en ordentlig medborgare som gör det samhället begär, alltså jobbar och betalar skatt. Ingen vill väl känna sej som en belastning för samhället för dom ses ju inte med blida ögon här i landet, inte nånstans i världen heller för den delen.

Här ringer man upp dom sociala myndigheterna och vill i princip göra rätt, men ack, då ska det kämpas emot med alla medel. Ok, sockäringen ringde visserligen upp min dotter och hörde sej för vad saken gällde. Min dotter ordentlig som hon är, berättar sanningsenligt hur det ligger till, att hon går i skolan men känner att hon måste lämna hemmet och försöka lära sej stå på egna ben, hon är ju trots allt 21 år. Hon ville ha hjälp att skaffa ett boende, hjälp med hyra och sånt. Och käringen svarar att nåt boende kan dom minnsan inte ordna sånt får man ordna med själv och sen höra av sej och ansöka om ev hyreshjälp, ekonomiskt bistånd. Men först skulle min dotter söka sej ett studielån att betala hyran med. Vilken, milt sagt jävla idiot till käring! Sätta en ung människa som inte gått ut skolan än och som än mindre har skaffat sej en utbildning för ett jobb, i skuldfällan direkt.

Det tog hus i helvete när jag fick höra käringens svar. För jag och min dotter vet, precis som soc vet att dom har ungdomsboende här i kommunen som i vissa fall kan bli aktuellt. Varför informerade inte hon min dotter om detta i första hand eller som ett förslag på vad soc kan ställa upp med för hjälp. Nej dom vill inte att vi vanligt dödliga ska få nys om detta ungdomsboende, det skulle kosta kommunen många dryga tusenlappar om alldeles för många visste om det. Men jag tänker inte hymla om detta, ju fler som vet sina rättigheter ju bättre. Jag blir så nedrans arg på denna kommuns som gång efter annan "glömmer" att dom har skyldigheter gentemot kommuninvånarna. Och på kommunens hemsida kan man efter lite sökande hitta information om detta boende, men dom har gjort det så fiffigt så man måste ladda hem ett program för att kunna läsa om det. En kommun som försöker dölja det som dom vill skryta med. Hur dum får man bli. Man kan ju undra hur den som räknade ut det fungerar i huvudet. Hoppas innerligt att det inte är den som styr kommunen. Eller det skulle faktiskt inte förvåna mej, för denna såååååå otrolligt vackra och underbara kommun kan väl inte bli så mer Helt Enkelt..

Hur som helst jag kokade över och dagen efter ringde jag så åter upp soc för min dotters räkning och bad att få tala med en annan handläggare vilket jag ockå fick. Men nu när jag var så ilsk så fick den stackarn ta emot all min ilska, vilket i och för sej inte skadar. Dom ska veta att vi invånare inte finner oss i vad skit som helst. Hon fick en utskällning efter noter och kunde inte annat än erkänna att ungdomsboende faktiskt finns. Men hon sa att det bara gällde vid särskilda fall. Jag skrek mer eller mindre att detta ÄR ett särskilt fall. Jag sa att dom faktiskt har det yttersta ansvaret för var och en av invånarna i den här kommunen, vilket dom oftast skiter i. Hon försvarade sej och sa att så är det väl inte. Men jo så är det sa jag. Så nu hoppas jag att hon omgående skickat ansökan hem till oss för här ska krigas.

Jag har läst SoL både framlänges och baklänges, deras dokument om ungdomsboende och VET att vi har rätt att kräva både lägenhet och ekonomiskt stöd. Alla jag frågat har sagt att det är solklart att min dotter har rätt till eget boende enligt ungdomsboendets krav. Nåde den social arbetare som säger annat. En stämmning är inte långt bort.

Jag vet andra som har/haft detta boende redan på den tiden då det inte existerade alls mer än i det mörkt fördolda inom soc. Då blånekade dom också, men då hade jag inte samma bevis som jag har idag.

Jag är väl förberedd på en strid till veckan, har många ess i rockärmarna. Det ska inte bli lätt för dom att försöka komma undan nu. En lite lätt stämning skulle sitta fint som grädden på moset bara striden är klar. För jag kan statuera exempel på hur det kan gå för en kommun som inte sköter sej. Det kan stå dom än dyrare än dom räknat med. Socialnämnden och social styrelsen ser nog inte med så blida ögon på sånt här.

Jag skiter i om jag kommer att svart målas inom kommunen men jag kämpar för mina barns rättigheter, för alla barns rättigheter. Dom svaga som inte orkar stå emot och kämpa vidare mot en kommun som sätter till allt för att vinna.

Lejoninnan har vilat i helgen och är nu beredd för ännu en strid, utvilad och hungrig på hämnd.
Jag lovar dom kommer få se vem dom retat upp. Jag blir inte arg så lätt det vet alla som känner mej, men när det väl händer så händer det rejält.

Nu ska jag sova så jag är riktigt utvilad imorron då ev striden fortsätter.

Men glöm för den skull inte att krama varandra!
God natt!

Tänk att ibland glömmer jag bort saker.. till exempel att jag har en blogg! Kanske inte så mycket att komma ihåg i och för sej, men tänk om det är nån som läser min blogg, nån som vill veta vad jag har för mej... tänk om det är så.. då har jag ju gjort dom besvikna nu när jag inte skrivit på väldigt länge.

Å andra sidan så har jag inte tid lika ofta att sitta och hänga vid datorn och blogga, det råder inte nån brist på vad jag skulle kunna skriva om faktiskt, det är mycket som jag gör,säger och upplever och främst retar upp mej på om dagarna. Det som retar mej mest är ju inom det kommunala, politikers idiotiska förslag, indragningar och utdelningar av olika sorts bidrag. Där råder en rejäl orättvisa vill jag lova. Och min kommun tillhör inte undantagen.

Ja vad har då hänt i mitt liv den senaste tiden?? Jaaa, mycket! För att göra en lång historia väldigt kort. Sen i höstas har jag pendlat till Mallorca för att jobba, inte dagligdags då förståss men i perioder och gör så fortfarande. Det kan verka lyxigt att ha ett jobb på Mallorca men det är mer jobb än ledigt kan jag lova. På ledig tid sover man. Dagspass från halv åtta på morronen till tio på kvällen, det är att jobba. Blir inte några utsvävningar på kvällarna, det  enda man längtar till är sängen. Dom lediga perioderna hemma har bestått i att ta hand om hem, barn och djur. Inte speciellt många utsvävningar.

Livet tog en rejäl vändning förra året vid midsommar tid, då jag "träffade" min nuvarande pojkvän. Vi slog till och förlovade oss i april i år. Så nu har vi varit ett par i över ett år och det snurrar på utan några stenar i maskineriet. Man kan säga att vi är samsärbos. Vi bor på varsit håll men umgås i princip 24 timmar/ dygn. Vi jobbar ihop också och då är det verkligen 24tim/dygn.

Det har väl inte hänt så mycket i vår, men i sommar har det vart rätt mycket fläng fram och tillbaka. Mellan arbetspassen på Mallorca har jag försökt göra roliga saker med familj och vänner.  Helgen efter midsommar hade vi vår årliga släktträff och som vanligt blev det en trevlig och rolig tillställning. Den helgen var det även dop och bröllop i familjen. Min brorsdotter döpte sin söta son och överraskade oss alla med att även gifta sej på samma gång så den helgen blev en riktig höjdarhelg, släktträff/dop/bröllop.
Helgen därefter var det dags att fira en "gammal" kompis som fyllde 40 år, visserligen firade jag henne bara en kväll utan alkohol men hade jag orkat och haft mer tid så hade jag nog firat henne tillsammans med alla andra kompisar hela helgen.
Och nu den senaste helgen var det fäbohelg där vi har stugan. På lördan var det slåtterdag och på söndan var det familjedag med diverse tävligar och lekar, mat och umgänge. Jag kammade hem en vinst i tipspromenaden i alla fall, förresten hela familjen som var där kammade hem vinster. Vi var 8 st från familjen som var där och alla fick priser. Jag, min ena dotter, min pojkvän, min brorsdotter och hennes familj stannade kvar i stugan tills på måndagen, så söndagskvällen slutade med en liten fisketur utan någon större framgång. Bara några mindre abborrar och en liiiiten gäddsnipa, eller som min brorsdotter sa en "tvärflöjt".

Ja så är vi då här och det är torsdag och en ny helg är i antågande. Denna helg kommer att gå åt till att packa inför jobbet som börjar till veckan. Mycket som måste ordnas innan man åker. Kläder och mat ska ordnas och inhandlas till barnen som ska vara hemma och hålla ställningarna på djur och hus. Men efter denna arbetsperiod ska vi alla ha en härlig semester tillsammans. Längtar redan.

Ja det var väl vad jag hade att rapportera idag. Inget speciellt av vikt och värde för er där ute antar jag men men.. nu vet ni iaf. Och har ni läst så här långt så antar jag att ni var mest nyfikna på om jag skulle lämna ut några som helst smaskiga nyheter eller nåt hemligt skvaller. Hihihihi!!

Jag kan ju yppa att jag ligger inne med en superaffärside´ som jag ska kolla upp lite närmare och som kanske kan bli verklighet till nästa sommar. Verkligen spännande och jag tror stenhårt på ide´n. Jag fick den till mej, helt spontant, från tomma intet nästan. Helt plötsligt i skogen av alla ställen. Så jag tror ide´n är superbra.

Och glöm inte bort att KRAMA varandra 

Jag förundras varje dag över hur jag fortfarande kan vara så kär.  Visserligen har jag kommit till stadiet då jag gått från att bara vara kär till att älska personen. Och det är inte vilken kärlek som helst heller. Den är total.
Jag gick från att vara den ständiga, lyckliga singeln till att ha ett förhållande, nästan över en natt. Fortfarande funderar jag hur det gick till, egentligen. Jag som alltid förespråkat singellivets fördelar, sagt att singel det är att leva livet. Och nu sitter jag här och är precis lika säker på att meningen med livet är att ha ett förhållande med någon jag älskar.

Undrar ibland vad denne man gjorde som fick mej att falla som en fura, pladask helt enkelt. Den kemiska föreningen måste ha tänts på av någon slags låga, men vilken och vad bestod den lågan av??

Det har gått drygt tre månader sen han sa dom magiska orden: Jag gillar dej skarpt! Men inte kan väl tre futtiga ord få en människa på fall så totalt, nåt mer måste det väl ändå varit. Vi har umgåtts så gott som alla dagar och nätter sen dess. Och ändå har jag inte tröttnat, inte slutat vara kär. Snarare tvärtom, jag bara älskar den mannen mer och mer för varje dag. Jag önskar att alla fick uppleva sån här kärlek.
Vet inte om det har med åldern att göra eller om det är något annat som styr, att man är så säker och känner ända in i märgen att detta är helt RÄTT!

Läste någonstans om kombinationen Lejon-Oxe, inte kanske den lättaste kombin vad det verkar.

Citat från boken:Lejonet Horoskop 2010, Dadhichi.
 Båda tecknen är fasta. Vi är båda ovanligt envisa, var och en på sitt sätt och är inte beredda att ändra på oss för att tillmötesgå den andras åsikter eller livssyner. Detta kommer att leda till gräl då och då. Den livslånga läxa vi behöver lära oss är att vara flexibla och respektera varandra.

Med dessa ord i bakhuvudet så vet jag att det kan komma svåra stunder men jag är beredd att ge mej till viss del.

Jag är i alla fall en hel och lycklig människa idag. Det räcker för mej. Jag trodde att jag var hel och lycklig förut. Jag trodde att jag hade älskat innerligt men så fel jag måste ha haft. För nu är det nåt helt annat än någon gång förut. Och jag är lycklig att få ha det så här. Att få uppleva äkta kärlek, att veta ända in i märgen att detta är rätt. Denna kärlek går över all annan kärlek till en man jag någonsin känt. Jag är inte orolig att min eller hans kärlek ska ta slut. Jag bara njuter av att kärleken finns hos oss.

Nu ska jag lägga mej och vänta på min älskade Tony. Som säkert är hur trött och sliten som helst ikväll. Jagat ett par dagar och då har det följdaktligen varit svinotte tidiga mornar för honom och ikväll måste han dessutom jobba.. Stackarn lilla älsklingsgubben. Så jag ska ligga sked inatt äntligen, två nätter utan honom på tre månader det har varit två tuffa nätter kan jag lova. Man saknar inte kossan förrän båset är tomt, det ligger mycket i det. Men på fredag är han bara min igen.

Kram och gonatt alla därute. Sköt om er och glöm inte kramas!

Nu har jag landat, kommit ur "chocken". Nu ligger framtiden för mina fötter. Och jag är glad för det. Rädslan för vägens alla kurvor och backar är borta. Nu vet jag vad som som finns bakom nästa krök eller krön.
Ingenting kan få mej ner knä igen. Jag vet att det finns någon som verkligen älskar mej. Och som jag vågar älska, som älskar mej tillbaka lika högt. Att det är mej som person, för den jag är som jag älskas nu. Inte för att någon vill ha närhet, ömhet och sex. Nej jag älskas och älskar av äkta känslor.

Jag är lycklig nu. Och jag har insett att jag är så väl värd detta. Jag mottar all kärlek jag får, lika hett som jag delar ut min kärlek.

Krama varann och sluta aldrig hoppas.

Så var det dags igen. Rymmer till skogen för att hämta andan. Denna gång i sällskap av min pappa och min bror. Det är Fäbodhelg så det kommer att vara liv och rörelse där på gårdarna hela helgen. For upp igår em, tillbringade kvällen med min pappa. Vi la oss rätt tidigt. Alldeles för mkt knott för att kunna vara ute.
Kvällen var kanon, varm och vindstilla. Och i och med det kommer knotten som på beställning. Tycker inte om att dom små illvilliga djuren ska förstöra såna här fina sommarkvällar.

Idag for jag hem en stund dels för att hjälpa barnen men också för att hämta lite saker. Återvänder dit senare ikväll. Hoppas dessa nykomna regnmoln hinner försvinna under kvällen då kanske det blir en fiskesväng senare.

Nu är det dags för en powernap innan jag beger mej österut igen.

Kram alla och ha en skön och varm helg.

Idag är det så gott som tomt i skallen på mej. Vet inte om det beror på att jag slitit och flängt å farit som en galning hela dan. Upp som ett jehu vid halv åtta sen drog jag iväg och skjutsade en gravid vän till lasarettet för en undersökning sen skulle hon till FK, fixa med papper. Så klart var det lunchstäng så vi gick en sväng på Moras gator och shoppade alldeles för mycket. Förstår inte varför det blir så dyrt att gå på gatan i Mora!

Sen blev det full fart hem, men mellandotra hade ialla fall börjat med middan, stort tack till henne. Fick besök, bjöd på kaffe. Satt som på nålar, så mycket jag borde göra som inte blivit gjort idag. Agerade taxichafför, åt döttrarna som så klart skulle åt helt skilda håll. Hem igen drog igång gräsklipparn, fick bort den sista plätten som jag försökt med i ett par dagar nu. Sen blev det till å ta trimmern å få bort skiten runt trappan å husväggarna. Naturligt vis så gick snöret av, och jag kunde inte få fram ny tråd.. hur less får man bli. Rensade lite ogräs istället.
Avbröts mitt i allt av telefonen, ett långväga samtal på arbetets vägnar. Suck! Trampade otåligt fram och tillbaka. Tänkte på allt som borde bli gjort som inte blivit gjort idag. Ett sött SMS kom samtidigt. Ringde upp avsändaren. Vi snacka ett tag. Trampade lika otåligt fram och tillbaka denna gång. Så mycket som borde gjorts idag.

Solen på väg ner, det blåste kallt. Gav upp, tänkte att det inte var nån ide att göra nåt mer idag. Knäppte en öl i kvällssolens sista strålar. Gu´så gott!!
Hamna som vanligt framför datorn, lyssna på lite musik. Knäppte en öl till. Minst lika gott. Nu sitter jag här och tänker att jag måste in i duschen. Och på att dagens skörd av tvätt fortfarande ligger som ett berg i min säng. Suck!

Tänker inte mer på det som borde blivit gjort idag. Tänker på allt som ska göras imorron. Allt det som inte blev gjort idag. Men annars är det tomt i huvut på mej.

Gå å kramas med er sitt inte där och häng!

Jag kände jag levde. Levde det liv jag alltid vill ha.
En helg, några futtiga dagar i rus, glädje och alkorus. Nära älskade människor, av en sort som jag alltid vill ha tätt intill. Dom finns alltid i mitt hjärta, vare sej dom är långt borta eller nära.
Jag kände att där hörde jag hemma, där var jag tryggare än någon annanstans. Tryggare än i en älskares famn.
Den värme, förståelse och vänskap som fanns där just då, finns ingen annanstans, ingen annan gång.

Längtar tills vi möts igen om ett år igen. Och jag hoppas att ni vet att jag älskar er. Jag vet att ni älskar mej.

Jag vill ha detta liv i mitt vardagsliv, men hur ska jag kunna få det? Ni finns ju inte alltid hos mej.

Jag släppte alla måsten alla krav. Jag levde som jag vill leva. Min själ kände harmoni. Jag var glad, lycklig och nästan med en känsla av förälskelse. Utan att ens vara förälskad. Det måste väl ändå vara äkta kärlek. Kärlek till sin nästa.

Nu är jag tillbaka i verkligheten igen och jag känner att sakta kryper jag in bakom muren, döljer det jag känner. Tvingar undan alla försök till att känna glädje och harmoni. Men varför?

Varför lever jag då inte det liv jag vill leva? Varför tillåter jag mej själv att besegras av ett tråkigt liv. Varför unnar jag mej inte att ta av livets goda? En bra fråga som jag inte kan ge mej själv svaret på.
Kanske är jag inte värdig det enligt mej själv, men varför skulle jag inte vara det? Jag borde sparka mej själv ur denna tristess. Detta ekorrhjul som bara snurrar på hela året. Jag borde inte nöja mej med det näst bästa. Jag borde kräva det bästa i livet av mej själv.

Min omvärld kan jag inte rubba, jag kan inte ändra andra människor. Men jag kan välja mina vänner jag kan välja den jag vill älska, jag kan välja att leva i harmoni. Göra bara sånt jag tycker om, äta det jag tycker är gott, skratta åt det jag tycker är roligt, gråta åt sånt jag tycker är ledsamt. Jag har ett val.
Men väljer jag?? Nej! Jag bara lullar på i detta gråtrista liv.

Jag borde säga till dom jag älskar att jag älskar dom mycket oftare än jag gör.Jag borde chansa oftare på att finna mannen i mitt liv. Men gör jag det? Nej! Jag traskar vidare och låtsas vara nöjd.

Jag har då trott att jag funnit mej själv för länge länge sedan. Men i helgen upptäckte jag att det hade jag inte. Jag omvärderade hela mitt liv denna helg. Jag kännde för en gångs skull efter ordentligt hur och vad jag tyckte. Rannsakade mej själv.

Jag tänkte och jag tänker nog för mycket, jag tänker nog sönder mycket i mitt liv. Analyserar vänder å vrider på min upp och nervända värld så den vänder sej ner och upp igen. Måste våga släppa greppet, ge mej ut och leva som jag känner att jag vill. Hejdlöst och handlöst borde jag hoppa utför detta okända stup. Känna vinden i håret och mot ansiktet, våga släppa taget om ett inbillat bra liv.
Vem har sagt att jag inte skulle vara värd det? Ingen! Så då kan jag ju vara värd det.

Ikväll ska jag lämna tankarna här på bloggen. Lämna alla funderingar, och bara njuta av att sova. Kanske finner jag då lösningen i drömmarna. 

GLÖM INTE ATT KRAMAS MINST EN GÅNG OM DAGEN!!

Äntligen soooooooool!! Gissa om jag saknat den? Så längesen lr iaf så sällan den kommer fram numera. Bara vart grått, grått och snöstorm ett längre tag. Och lika grå har jag blitt inuti, så grymt jvla trött och viljelös.
Som ett stor jvla svart hål inombords, kanske nära en deprission!? Vad vet jag som aldrig haft en depperiod i hela mitt "perfekta" liv.
Men precis när jag slog i botten av detta till synes bottenlösa svarta hål, dök solen upp! Tände en liten strimma ljus i det totala mörkret. Bubblande glädje började sprida sej så sakteliga.. men säg den lycka som varar för evigt. Nån jäkel smällde igen dörren å det blev totalt bäcksvart igen.
Men idag är den underbara solen tillbaka igen och jag dricker min själ och mitt sinne fullt av detta underbara ljus. Sörplar i mej så jag dreglar nerför hakan och ner i tröjans urringning, halsar i mej solsken som om d vore en iskall öl. Öl är gott! ;-P
Hoppas denna injektion av varmt gult solljus kan dämpa mörkret ett tag, och att våren skyndar sej hit igen. Jag MÅSTE ha vår och sommar snart innan jag blir tokig.

Funderade ett tag på att ringa doktorn å fråga om han inte kunde skriva ut en garanterad solsemester på ett par veckor som rehabilitering... i så sjukt behov av ljus och sol å värme. Men antar att d blivit en snabb remiss mot Säter ist om jag försökt... skämt å sido.

Känns som om det finns hopp om livet igen nu när solen bländar mej och irriterar mej  i datorskärmen men d skiter jag i för jag ÄLSKAR SOLEN just nu!