jalm

.. ja så kan man sammanfatta dagen.

Idag var jag lugn som en filbunke, målinriktad inte arg bara beslutsam. Och jag tror nog att vi kommer vinna detta. Även om det kommer ta sin tid. Hoppas av hela mitt hjärta att fler vågar ställa krav, vågar ta för sej av sina rättigheter.
 För allt finns skrivet klart och tydligt. Och har man inget att dölja bara håller sej till sanningen så kommer allt att bli bra. Jag har inte diktat upp en massa, det behöver jag inte. Allt finns redan på papper, hur vi kämpat i tre år för rätten till hjälp och stöd. Ja man kan till och med säga att vi kämpat i sex år för detta. Vissa har tagit sitt ansvar mer än andra och dom ska få rosor av mej och dom som inte gjort sitt ska få en ordentlig riskvast.
Så mycket vuxna kloka och utbildade människor som fullständigt skiter i en liten människas rätt till hjälp. Skolan i den här kommunen, eller ska vi säga skolans ledning i den här kommunen är mer än tillåtet katastrofal.

Jag förundras inte över dagens ungdom, jag förstår deras vrede mot vuxenvärlden.
Jag fick höra idag att jag är beundransvärd och stark som kämpar på så öppet och ärligt för min dotters rätt till hjälp. Men det är min förbannade skyldighet som förälder att kämpa för mitt barns väl och ve. För vem kämpar för henne om jag inte gör det? Inte samhället ialla fall det har jag fått lära mej den hårda vägen.

Och nu när jag vet att det lönar sej att vara envis, veta sina rättigheter och verkligen begära dom så tänker jag fortsätta kämpa för min andra dotter också. Kan hända blir jag en "svartlistad" förälder men det struntar jag fullkomligen i. För har vi rätt till något så ska vi banne mej få det också.

Jag har inte begärt mycket i mitt liv från det sociala eller från skolan, men det beror ju inte på att jag inte ville eller vågade utan mer att jag inte ens visste mina rättigheter. Men nu vet jag!! Och detta lejon går inte att stoppa med en köttslamsa, nej nu ska det till bra mycket mer för att få tyst på mej.

Alla lärare ska väl inte lastas för att det inte fungerat i skolan, en del har ju påpekat problemen till högre ort men där har gensvaret inte varit ens ljummet. Ledningen har kan man säga förträngt och lagt tillbaka ansvaret på mej som förälder och på eleven. Hur bra tänkt är det? Så länge det har skrivits EVKn mm som man gått med på så har allt varit frid och fröjd. Skolan - lärarna -rektorerna har gömt sej bakom EVKerna och alla påskrivna föräldrakvartspapper som man överöses med genom skolåren. Så här gör vi - så blir allt bra. Skriv på bara, för det lät ju så bra när man kom överens med läraren eller kanske rektorn, så då skriver man på och hoppas att nu blir det förändringar. Joo visst.. inte ett dugg och inte säger man nåt heller fram till nästa möte med klasslärarn  man skäller å gnäller på barnet att det missköter skolan, som i sin tur säger att lärarna är kassa, inte bryr sej, dom bara ljuger.. och vem tror man på år efter år? Ja precis man tror på lärarna, tyvärr.

Men efter att ha haft två äldre barn på samma skola och sett hur historien upprepats sej, hört samma sak om samma lärare, så börjar man fundera. Har träffat ett antal rektorer och sk rektorer genom åren. Vissa verkar kloka till att börja med men visar sej ganska snart vara samma skit. Fast innerst inne tror jag att dom är duktiga rektorer som hamnat på en svår skola. Där allt redan gått över styr, ett sjunkade skepp som till och med högsta kaptenen  lämnat vind för våg. Högsta bossen gömmer sej på sitt kontor inlåst bakom en glasad dörr. Dit ingen kommer utan tillåtelse.
Och nu har han rätt i att sitta och dallra lite på manschetten faktiskt för nu ska det synas i sömmarna ordentligt. Och jag kommer inte dölja vare sej det ena eller det andra.

Och jag hoppas att detta kan komma att förändra för kommande elever på kommunens skola. Jag hoppas innerligt slippa läsa en enda rad till om att BUN, eller någon annan berörd person inom skolan misskött sej. Barnen är vår framtid vi kan inte förgöra en hel generation, för att nån vill sitta å härska och leka kung i sandlådan. Skolan ska stå fast för lärande och gemenskap.

Hahahha ibland kan man ju tycka att man borde bli politiker, men jag säger som jag sagt förut, aldrig i mitt liv blir jag politiker och sjunker så lågt och rättar in mej i ledet och jakar med i allt överheten vill. Aldrig i mitt liv!! Jag är hellre en gräsrot som skriker på barrikaderna och protesterar. Kanske man är en nutida Hippie fast med någorlunda vettiga grundtankar.

Det finns inte ett enda parti som skulle kunna locka mej till sej. Inte ens piratpartiet, på den tiden det begav sej och Ian Wachtmeister och Bert Karlsson hade missnöjespartiet möjligen då skulle jag kunna i okunnig ungdom ha gått med dom.

Nu lägger jag detta på hyllan för ett tag och tar tag i nästa eventuella anmälan. På krigsstigen numera. Ligger lågt i ett par veckor nu men blir det inte nån ordning där heller så blir det hett om öronen på berörd instans det kan jag lova. Ässen ligger fint i rockärmen.

Har ett mindre projekt häremellan, men det ska nog inte vara så svårt att lösa det. Värre saker har hänt på vår jord. Det ska vara löst innan nästa vecka eller ialla fall före november.

Ha det gott folk och glöm inte bort att krama varann

Varså goda lite att förlänga livet med..

<a href="http://www.skrattsajten.com/" target="_blank"><img src="http://www.skrattsajten.com/animerade/Animerad-bild-107.gif%22%3E%3C/a>

När jag vaknade i morse, var jag som vanligt tröttare än trött. Vet inte vad som hänt den senaste veckan, men jag har varit näst intill dödligt trött på morronen. Knappt orkat häva upp armen och stänga av larmet ens.  I morse var inget undantag, minst lika mycket grus i ögonen och lika tung i varenda lem i kroppen som dom andra morgnarna, MEN med den stora skillnaden att jag efter ett par muggar kaffe faktiskt kände mej tillfreds med livet, ja nästan helt nöjd om än fortfarande trött.

Stegen kändes lätta idag, även om jag inte märkt att dom vart tunga förut. Antar att jag inte märkt det för dom har blivit tyngre och tyngre lite lite åt gången och att dom nu som i ett trollslag över en natt plötsligt lättat enormt. Vad som tyngt mej eller vad som fått mej att känna mej nertyngd vet jag inte. Egentligen borde det vara tvärt om att stegen skulle kännas tunga nu när hösten och vintern kommer med detta eviga mörker. Hösten brukar ju vara lite åt det deppiga hållet.

På något vis tror jag att jag under en längre tid haft både press och stress på mej, som jag inte vetat om. Sån där negativ omedveten stress, den värsta sorten. Men som möjligen kan ha lättat en hel del här om dagen när jag fick mitt utbrott. Jag har nog undvikit den berömda väggen med en hårsmån hela tiden.. precis hunnit vika av och svänga om hörnet innan jag med full kraft träffat väggen. Något i mitt undermedvetna måste på något sätt ha vetat om väggens närhet och fått mej att ta det lungt. Jag har ju flera gånger den senaste tiden bara velat ut i skogen, bara sitta i solen, bara få ligga i en säng å stirra i taket. Och jag har gjort det, jag har tagit mej tiden och gett mej själv tillåtelse att bara vara och formligen skita i resten.

Jag ser ljuset i tunneln om man säger. Det kommer bli bra alltihop, för alla. Jag kan sluta oroa mej för mina barns väl och ve. För jag antar att det är oron för dom som mest stressat mej omedvetet. Man har väl på sätt och vis tyckt att man svikit dom när man legat borta på jobb flera veckor åt gången och inte fått den tid man velat ha med dom när man varit ledig. Mycket och många som pockat på uppmärksamhet när man varit ledig. Men nu tror jag på en lösning för allt och alla.

Men jag funderar ändå varje dag på hur och om det kommer att lösa sej inom en snar framtid eller om det kommer att ta år. Funderar på hur jag ska möta min fiende så att säga. Jag vet ju att vi kommer vinna, för vi har rätten på vår sida. Det kan vara det som gör mina steg så mycket lättare.

Ligger lite lågt gentemot kommunen någon dag till, väntar på ytterligare några papper som behövs innan jag grillar dom ordentligt. Det är bäst att ha bra på fötterna innan man ger sej in i en strid.

Trots att jag känner medvind, finns det en liten liten osäkerhet, tänk om jag misslyckas! Hade jag tagit kampen idag hade jag säkert vunnit. Jag sken nog av självsäkerhet och pondus.

Fick en riktigt trevlig inbjudan till en avslappnad lunch med en från jobbet idag som jag tackade ja till. God mat och ett givande och trevligt samtal som höll i sej i ca två timmar. Ändå lunchade jag med en "överordnad". Vi var på samma nivå, det fanns ingen hierarki idag, vi var som vilka vänner som helst som slog ihjäl ett par timmar med god mat och gott samtal.  Och jag tror nog att även hon såg hur självsäker jag kände mej idag, hur levande jag var. Hon kanske till och med kände en viss respekt för mej, för jag kände mej väldigt stark och med gott om pondus.

Så denna dag var en av dom bästa dagarna på mycket länge. Så jag ger mej själv en ordentlig klapp på axeln idag och berömmer mej själv för denna dag och hoppas på fler såna här dagar.

Nu är det dags för sängen så kanske kanske jag är pigg och riktigt utvilad imorgon när alarmet tjuter sitt  underbara vrål runt sju imorron bitti.

Och kom ihåg:
Krama om varann!

... iaf en aning. Förra veckan gick i ilskans tecken, sällan har världen skådat mej så arg. Lejoninnan i mej väcktes hårt och brutalt och då och nu exploderade jag.

I vanlig ordning är det denna underbara men inte helt enkla kommun som retar upp mej. Alltså jag förstår inte varför dom sociala myndigheterna ska vara så, ursäkta uttrycket, jävla trånga i skallen.

 Här har vi en ung människa som av flera skäl behöver en bostad lite mer centralt, för att få ett acceptabelt socialt liv, ett värdigt liv som gör henne till en god och så småning om bra skattebetalare. En ung människa som vill hitta sej själv, växa och känna att hon är värd någonting, att folk ska acceptera henne som en sann och god medborgare och inte en belastning för samhället. Vem vill inte ses som en ordentlig medborgare som gör det samhället begär, alltså jobbar och betalar skatt. Ingen vill väl känna sej som en belastning för samhället för dom ses ju inte med blida ögon här i landet, inte nånstans i världen heller för den delen.

Här ringer man upp dom sociala myndigheterna och vill i princip göra rätt, men ack, då ska det kämpas emot med alla medel. Ok, sockäringen ringde visserligen upp min dotter och hörde sej för vad saken gällde. Min dotter ordentlig som hon är, berättar sanningsenligt hur det ligger till, att hon går i skolan men känner att hon måste lämna hemmet och försöka lära sej stå på egna ben, hon är ju trots allt 21 år. Hon ville ha hjälp att skaffa ett boende, hjälp med hyra och sånt. Och käringen svarar att nåt boende kan dom minnsan inte ordna sånt får man ordna med själv och sen höra av sej och ansöka om ev hyreshjälp, ekonomiskt bistånd. Men först skulle min dotter söka sej ett studielån att betala hyran med. Vilken, milt sagt jävla idiot till käring! Sätta en ung människa som inte gått ut skolan än och som än mindre har skaffat sej en utbildning för ett jobb, i skuldfällan direkt.

Det tog hus i helvete när jag fick höra käringens svar. För jag och min dotter vet, precis som soc vet att dom har ungdomsboende här i kommunen som i vissa fall kan bli aktuellt. Varför informerade inte hon min dotter om detta i första hand eller som ett förslag på vad soc kan ställa upp med för hjälp. Nej dom vill inte att vi vanligt dödliga ska få nys om detta ungdomsboende, det skulle kosta kommunen många dryga tusenlappar om alldeles för många visste om det. Men jag tänker inte hymla om detta, ju fler som vet sina rättigheter ju bättre. Jag blir så nedrans arg på denna kommuns som gång efter annan "glömmer" att dom har skyldigheter gentemot kommuninvånarna. Och på kommunens hemsida kan man efter lite sökande hitta information om detta boende, men dom har gjort det så fiffigt så man måste ladda hem ett program för att kunna läsa om det. En kommun som försöker dölja det som dom vill skryta med. Hur dum får man bli. Man kan ju undra hur den som räknade ut det fungerar i huvudet. Hoppas innerligt att det inte är den som styr kommunen. Eller det skulle faktiskt inte förvåna mej, för denna såååååå otrolligt vackra och underbara kommun kan väl inte bli så mer Helt Enkelt..

Hur som helst jag kokade över och dagen efter ringde jag så åter upp soc för min dotters räkning och bad att få tala med en annan handläggare vilket jag ockå fick. Men nu när jag var så ilsk så fick den stackarn ta emot all min ilska, vilket i och för sej inte skadar. Dom ska veta att vi invånare inte finner oss i vad skit som helst. Hon fick en utskällning efter noter och kunde inte annat än erkänna att ungdomsboende faktiskt finns. Men hon sa att det bara gällde vid särskilda fall. Jag skrek mer eller mindre att detta ÄR ett särskilt fall. Jag sa att dom faktiskt har det yttersta ansvaret för var och en av invånarna i den här kommunen, vilket dom oftast skiter i. Hon försvarade sej och sa att så är det väl inte. Men jo så är det sa jag. Så nu hoppas jag att hon omgående skickat ansökan hem till oss för här ska krigas.

Jag har läst SoL både framlänges och baklänges, deras dokument om ungdomsboende och VET att vi har rätt att kräva både lägenhet och ekonomiskt stöd. Alla jag frågat har sagt att det är solklart att min dotter har rätt till eget boende enligt ungdomsboendets krav. Nåde den social arbetare som säger annat. En stämmning är inte långt bort.

Jag vet andra som har/haft detta boende redan på den tiden då det inte existerade alls mer än i det mörkt fördolda inom soc. Då blånekade dom också, men då hade jag inte samma bevis som jag har idag.

Jag är väl förberedd på en strid till veckan, har många ess i rockärmarna. Det ska inte bli lätt för dom att försöka komma undan nu. En lite lätt stämning skulle sitta fint som grädden på moset bara striden är klar. För jag kan statuera exempel på hur det kan gå för en kommun som inte sköter sej. Det kan stå dom än dyrare än dom räknat med. Socialnämnden och social styrelsen ser nog inte med så blida ögon på sånt här.

Jag skiter i om jag kommer att svart målas inom kommunen men jag kämpar för mina barns rättigheter, för alla barns rättigheter. Dom svaga som inte orkar stå emot och kämpa vidare mot en kommun som sätter till allt för att vinna.

Lejoninnan har vilat i helgen och är nu beredd för ännu en strid, utvilad och hungrig på hämnd.
Jag lovar dom kommer få se vem dom retat upp. Jag blir inte arg så lätt det vet alla som känner mej, men när det väl händer så händer det rejält.

Nu ska jag sova så jag är riktigt utvilad imorron då ev striden fortsätter.

Men glöm för den skull inte att krama varandra!
God natt!