jalm

När jag vaknade i morse, var jag som vanligt tröttare än trött. Vet inte vad som hänt den senaste veckan, men jag har varit näst intill dödligt trött på morronen. Knappt orkat häva upp armen och stänga av larmet ens.  I morse var inget undantag, minst lika mycket grus i ögonen och lika tung i varenda lem i kroppen som dom andra morgnarna, MEN med den stora skillnaden att jag efter ett par muggar kaffe faktiskt kände mej tillfreds med livet, ja nästan helt nöjd om än fortfarande trött.

Stegen kändes lätta idag, även om jag inte märkt att dom vart tunga förut. Antar att jag inte märkt det för dom har blivit tyngre och tyngre lite lite åt gången och att dom nu som i ett trollslag över en natt plötsligt lättat enormt. Vad som tyngt mej eller vad som fått mej att känna mej nertyngd vet jag inte. Egentligen borde det vara tvärt om att stegen skulle kännas tunga nu när hösten och vintern kommer med detta eviga mörker. Hösten brukar ju vara lite åt det deppiga hållet.

På något vis tror jag att jag under en längre tid haft både press och stress på mej, som jag inte vetat om. Sån där negativ omedveten stress, den värsta sorten. Men som möjligen kan ha lättat en hel del här om dagen när jag fick mitt utbrott. Jag har nog undvikit den berömda väggen med en hårsmån hela tiden.. precis hunnit vika av och svänga om hörnet innan jag med full kraft träffat väggen. Något i mitt undermedvetna måste på något sätt ha vetat om väggens närhet och fått mej att ta det lungt. Jag har ju flera gånger den senaste tiden bara velat ut i skogen, bara sitta i solen, bara få ligga i en säng å stirra i taket. Och jag har gjort det, jag har tagit mej tiden och gett mej själv tillåtelse att bara vara och formligen skita i resten.

Jag ser ljuset i tunneln om man säger. Det kommer bli bra alltihop, för alla. Jag kan sluta oroa mej för mina barns väl och ve. För jag antar att det är oron för dom som mest stressat mej omedvetet. Man har väl på sätt och vis tyckt att man svikit dom när man legat borta på jobb flera veckor åt gången och inte fått den tid man velat ha med dom när man varit ledig. Mycket och många som pockat på uppmärksamhet när man varit ledig. Men nu tror jag på en lösning för allt och alla.

Men jag funderar ändå varje dag på hur och om det kommer att lösa sej inom en snar framtid eller om det kommer att ta år. Funderar på hur jag ska möta min fiende så att säga. Jag vet ju att vi kommer vinna, för vi har rätten på vår sida. Det kan vara det som gör mina steg så mycket lättare.

Ligger lite lågt gentemot kommunen någon dag till, väntar på ytterligare några papper som behövs innan jag grillar dom ordentligt. Det är bäst att ha bra på fötterna innan man ger sej in i en strid.

Trots att jag känner medvind, finns det en liten liten osäkerhet, tänk om jag misslyckas! Hade jag tagit kampen idag hade jag säkert vunnit. Jag sken nog av självsäkerhet och pondus.

Fick en riktigt trevlig inbjudan till en avslappnad lunch med en från jobbet idag som jag tackade ja till. God mat och ett givande och trevligt samtal som höll i sej i ca två timmar. Ändå lunchade jag med en "överordnad". Vi var på samma nivå, det fanns ingen hierarki idag, vi var som vilka vänner som helst som slog ihjäl ett par timmar med god mat och gott samtal.  Och jag tror nog att även hon såg hur självsäker jag kände mej idag, hur levande jag var. Hon kanske till och med kände en viss respekt för mej, för jag kände mej väldigt stark och med gott om pondus.

Så denna dag var en av dom bästa dagarna på mycket länge. Så jag ger mej själv en ordentlig klapp på axeln idag och berömmer mej själv för denna dag och hoppas på fler såna här dagar.

Nu är det dags för sängen så kanske kanske jag är pigg och riktigt utvilad imorgon när alarmet tjuter sitt  underbara vrål runt sju imorron bitti.

Och kom ihåg:
Krama om varann!