jalm

lämna dej. Vill stanna hos dej. Vill sitta bredvid dej, hålla din hand. Kyssa dej. Se dej djupt i ögonen. Viska att jag nog älskar dej. Vill se dej le av mina ord. Vill se dej lycklig.

Vill höra dej viska att du älskar mej. Att du vill ha mej nära, för alltid. Vill att du ser mej djupt i ögonen och säger Älskling jag är din. Vill känna hur dina blickar och dina ord värmer min själ och mitt hjärta.

Så nära kärleken var det längesen jag var. Det känns skönt och jag blir glad. Men så dyker dessa mörka tankar upp. Grumlar min dag. Svärtar ner allt det fina. Lurad, bedragen och till sist lämnad ensam kvar med alla känslor.

Nu när jag är så nära kärleken igen och mitt hjärta åter kan känna värme för någon annan. Varför ska dessa mörka tankar komma? Mitt hjärta blöder för din skull, för jag vet att du menar det du säger. Men jag kan inte ärligt säga samma till dej. Jag kämpar varje dag med att intala mej själv att denna gång vågar jag satsa helhjärtat och får det samma tillbaka.

Jag har varit känslokall, lagt alla varma känslor åt sidan länge nu. Jag har fördrivit tiden med att leka och låtit bli lekt med i många långa år nu. Alltför länge. Varje gång en varm känsla för någon har visat sej har jag kraftigt slagit den tillbaka djupt in i min själ och hjärta. Glömt vad kärlek är. 

Inte många har lyckats låsa upp mitt hjärta och lurat fram känslorna på senare tid. Endast två har fått mina ben att skälva och åtrån att skrika i mitt bröst. Men det har varit förgäves som åtrån skrikit och benen skälvt. Jag har räckt ut min hand men dom har inte tagit den. Men nu när en hand sträcks mot mej, och överöser mej med kärlek då är mitt hjärta nästan tyst. Men dörren står på glänt den är inte längre förbommad och låst. Så kanske kan och vågar sej känslorna ut igen.

Tankarna virvlar fortfarande runt. Ska jag våga öppna dörren helt och ta emot och ge av den kärlek som finns här och nu?

Jag må gå miste om dom mitt hjärta brunnit för, kanske kommer mitt hjärta brinna för dej istället. Jag kan inte längre vänta, tro och hoppas att ni som fått mitt hjärta i brand ska ångra er och plötsligt ge mej er kärlek. Ni gav den inte till mej när jag bad om den. Så varför ska jag kasta bort fler år av längtan till nåt jag ändå aldrig kommer få. Nu när jag har kärlek så nära inpå.

Förlåt mej om jag sårar er. Men jag vill inte leka mer. Jag vill ha lika mycket kärlek tillbaka som jag ger. Mitt hjärta kommer gråta över förlusten av er, mina ögon kommer vara sorgsna  ett tag. Men jag ska resa mej starkare och lyckligare när jag glömt er. Men ni ska veta att ni förevigt kommer ha en särskild plats i mitt hjärta. För trots allt så älskar jag er för vad ni är och för vad ni varit för mej.

Kram och pussar <3

Så var det dags igen. Rymmer till skogen för att hämta andan. Denna gång i sällskap av min pappa och min bror. Det är Fäbodhelg så det kommer att vara liv och rörelse där på gårdarna hela helgen. For upp igår em, tillbringade kvällen med min pappa. Vi la oss rätt tidigt. Alldeles för mkt knott för att kunna vara ute.
Kvällen var kanon, varm och vindstilla. Och i och med det kommer knotten som på beställning. Tycker inte om att dom små illvilliga djuren ska förstöra såna här fina sommarkvällar.

Idag for jag hem en stund dels för att hjälpa barnen men också för att hämta lite saker. Återvänder dit senare ikväll. Hoppas dessa nykomna regnmoln hinner försvinna under kvällen då kanske det blir en fiskesväng senare.

Nu är det dags för en powernap innan jag beger mej österut igen.

Kram alla och ha en skön och varm helg.

Nu har man intagit en stor portion energi. Tre dagar, näst intill avskärmad från verkligheten. Inga elektriska lr tekniska prylar förutom en enkel radio och mobiltelefon som för det mesta var avstängd. Inga överflödiga intryck från omvärlden. Bara insupit possitiva energier. Massor av sol och härlig värmen. Inga tider att passa, levt så gott som tidlöst. Sovit när man varit trött, slappat, jobbat hårt. Men bara precis så mycket som jag själv har velat och precis så länge jag själv velat.

Äntligen semester! Om än en kort sådan. Tre dagar. Men ack så mkt energi jag lyckats få på dom dagarna. Älskar att vara i stugan och känna frid och ro, all stress rinner av en. Man bara är. Helt underbart.

Nu blir det sängen. Hoppas man kan sova gott inatt utan att det är för varmt eller att sängen skakar av åska.

Kram alla!

Att sova kan ibland vara överskattat, precis som att ha semester.

Ibland är det värdelöst att försöka sova eller ens försöka somna om när man väl vaknat. I natt blev jag väckt vid halv fem.
 En kvittrande röst som tyckte att det var dags att vakna till en strålande och  vacker morgon.
 Jo tjena! är ju det första man tänker när man sovit i ca  en och en halv timme.
Men visst när ögonen äntligen lyckats bli öppna så ser man att ja faktiskt det kommer bli en strålande och vacker morgon.
Solen som stiger över grannarnas tak, klarblå himmel och fågelsång och skatkrax. Men visst morgonen är vacker.  Och om jag känner efter så är jag faktiskt inte trött. Nej faktiskt känner jag mej utvilad. Kanske behöver man inte mer sömn. 

Denna ljuva stämma tillhör min dotter, det har uppstått ett litet problem. Behöver skjuts till akuten. Då slår tilten in, akuten? Vad har hänt? Vem ska dit? Blackout! 
Hatar ord som sjukhus, polis, ambulans, brandkår och sånt när jag blir väckt. Det är inte sånt uppvaknande man vill ha. Tror alltid det värsta, sen spelar det ingen roll vad som sägs. Min hjärna snöar in på dom orden. Samlar ihop tankar och känslor, kommer till sans och förstår vad hon säger. Ok säger jag, jag kommer är där om tio minuter. 

Slänger på mej kläder, fräschar upp munnen och drar. Förvånas hela vägen till henne hur pigg och fräsch jag känner mej trots nån futtig timmes sömn. Hämtar upp folket och tar sikte på akuten. Då utbrister min dotter! Mamma.. hann du sminka dej?? Klart det säger jag glatt och tackar min lyckliga stjärna att sminket från igår fortfarande sitter där jag satt det igår kväll och inte har halkat ner på kinderna. Ännu en snäll kommentar från henne. Du ser mycket piggare och fräschar ut nu än du vanligt vis gör! säger hon. Jag bara ler.
Det är en strålande vacker morgon!! 

Akuten besöket tog inte så lång stund.Till och med gratis parkering före 7.00 alltså två timmar till godo att sitta av där inne.  Den skadade fick stanna, läkarna kommer inte förrän kl. 9.00
Då skulle det bli bedömning av skadorna. Blåslagen och en aning ömmande fick han stanna. Skulle inte vilja vara i hans kläder om några timmar. Då j-vlar kommer det att göra ont! Ramla i "trappor" särskilt i "stentrappor" är inte att leka med. Men han är då där han kan få lite hjälp och smärtstillande, och se till att det inte är några inre skador.

Dotra och jag tog bilen och styrde kosan hem igen. Och morgonen fortsatte att vara underbart vacker och varm. Hela natten har varit varm. Nästan som utomlands. Vi tog en cigg snacka lite sen gick hon in för att sova några timmar och jag sa att jag tror jag struntar i att sova nåt mer.

Koka kaffe gjorde mackor och njöt av denna vackra morgon. Så här borde alla morgnar vara. Tidiga och med fågelsång, fulla av sol och värme. Helt enklelt underbara.

Nu har jag varit vaken sen halv fem, i tre timmar, fått i mej frukost och är fortfarande oförskämt pigg. Det är stort att jag överhuvudet taget kunnat få i mej nåt annat än kaffe före klockan tio. Förvånas över att min hjärna fungerar som den ska trots att klockan är långt före tio. Jag borde kanske inte sova så många timmar, jag kanske ska sova ett par timmar och sen kliva upp. Kanske fungerar min kroppsklocka så. Antar att jag snart går i däck. Så jag tror jag tar och sover ett par timmar. En liten förmiddags lur. Denna underbara morgon.

Ikväll blir det skogen och kojan, ska bli så skönt. Bara stänga av alla måsten leva för stunden. Äta när jag är hungrig sova när jag är trött, kliva upp när jag är utsövd. Dansa om jag vill, gråta om jag vill, skratta om jag vill. Bara leva helt enkelt ,just i detta nu!

Men glöm inte att kramas!
Att kramas är underbart!

Det står en flicka vid vägens kant.
Henne ögon är så blå.
Så oskyldigt blå.
Vet hon om att hon är älskad?
Vet hon att någon saknar henne?

Hennes hjärta är varmt och vänligt.
Önskar sej inget annat än kärlek
Av någon.

Hennes blick går mot himlen.
Hennes ögon fylls av tårar.
Tårar av saknad.

Vem saknar denna flicka?
Vem gör henne så sorgsen?
Söker hon svaret i himlen?

Hon vänder sej om.
Går nedför vägen.
Torkar sin kind.

Försvinner in bland träden.
Vart gick hon?
Kom hon någonsin dit hon skulle?

LL ©



En gång fanns här en eld, som brann så het.
Nu finns här knappt en gnista kvar.
Kan någon blåsa liv i glöden?

Finns här nog med bränsle för att den ska flamma upp igen?
Har någon ork att blåsa liv i det som nästan är dött?
Så länge en liten gnista finns.

Finns det hopp?
 
LL ©

Här sitter man.. kollar fejan, kollar runt i cyberspace. Fördriver tiden. Varför inte sova istället? Kan inte sova.
Tankarna mal fram och tillbaka. Ska jag eller ska jag inte? Vad har jag att förlora,antar ingenting.  Kan jag få nåt bättre? Vad kommer jag att missa? Ingenting antar jag.

Väntar! Väntar på vad? Bättre tider kanske.

Det finns dom som aldrig får det dom önskar, det finns dom som får allt dom vill. Jag hör nog till dom som ibland får det dom vill och ibland inte. Kan jag begära, kan jag kräva att få det allra bästa, det som jag vill ha, varje gång.

Men livet är inte alltid en dans på rosor, inte alltid som det är enkelt. Massor av val. Man väljer bort, man väljer fel. Tror nog jag ska ge det hela en chans. Åtminstone en liten kort chans. Det kan ju vara rätt väg att gå. Mitt liv kanske vänder och blir en riktig lyckosaga. Eller så går det käpp rätt åt helvete. Men det kan jag ju inte veta förrän jag testat. Förrän jag vågat prova.

 Vill ju inte såra någon. Vill inte mista någon. Vill ha kakan kvar samtidigt som jag vill sluka den. Men det går inte.

Jag ber andra makter att få ett svar. En liten hint om vad som är rätt och vad som är fel. Men det är tyst, inga svar kommer till mej. Jag vet samtidigt att inga makter i universum kan ge mej svaret. För svaret finns alltid hos en själv.

Jag har sökt svaret inom mej, men det ekar tyst tillbaka.

Något eller någon håller mej tillbaka, hindrar mej att hitta svaret i min själ. Vem eller vad håller mej tillbaka? Jag vet inte rikitigt säkert.

Ska jag lägga mitt nuvarande liv bakom mej, gå in i ett nytt liv. Börja en ny period i mitt liv. Skriva ett nytt kapitel? Eller kanske till och med skriva en ny bok.  Jag börjar iallafall med att vända blad.

En oskriven sida än så länge. Hur länge ska den förbli tom. När börjar jag skriva på den första sidan? När ska jag våga sätta penna mot arket?  Kanske finns där inget bläck i penna och orden förblir oskrivna...

Kramar till er alla och gonatt

Idag är det så gott som tomt i skallen på mej. Vet inte om det beror på att jag slitit och flängt å farit som en galning hela dan. Upp som ett jehu vid halv åtta sen drog jag iväg och skjutsade en gravid vän till lasarettet för en undersökning sen skulle hon till FK, fixa med papper. Så klart var det lunchstäng så vi gick en sväng på Moras gator och shoppade alldeles för mycket. Förstår inte varför det blir så dyrt att gå på gatan i Mora!

Sen blev det full fart hem, men mellandotra hade ialla fall börjat med middan, stort tack till henne. Fick besök, bjöd på kaffe. Satt som på nålar, så mycket jag borde göra som inte blivit gjort idag. Agerade taxichafför, åt döttrarna som så klart skulle åt helt skilda håll. Hem igen drog igång gräsklipparn, fick bort den sista plätten som jag försökt med i ett par dagar nu. Sen blev det till å ta trimmern å få bort skiten runt trappan å husväggarna. Naturligt vis så gick snöret av, och jag kunde inte få fram ny tråd.. hur less får man bli. Rensade lite ogräs istället.
Avbröts mitt i allt av telefonen, ett långväga samtal på arbetets vägnar. Suck! Trampade otåligt fram och tillbaka. Tänkte på allt som borde bli gjort som inte blivit gjort idag. Ett sött SMS kom samtidigt. Ringde upp avsändaren. Vi snacka ett tag. Trampade lika otåligt fram och tillbaka denna gång. Så mycket som borde gjorts idag.

Solen på väg ner, det blåste kallt. Gav upp, tänkte att det inte var nån ide att göra nåt mer idag. Knäppte en öl i kvällssolens sista strålar. Gu´så gott!!
Hamna som vanligt framför datorn, lyssna på lite musik. Knäppte en öl till. Minst lika gott. Nu sitter jag här och tänker att jag måste in i duschen. Och på att dagens skörd av tvätt fortfarande ligger som ett berg i min säng. Suck!

Tänker inte mer på det som borde blivit gjort idag. Tänker på allt som ska göras imorron. Allt det som inte blev gjort idag. Men annars är det tomt i huvut på mej.

Gå å kramas med er sitt inte där och häng!

Så var man då där igen, på väg mot slutet av vägen. Fel väg igen eller inte. Återvändsgränd.

Jag tvingades välja den ena eller den andra vägen, jag valde den ena. Följde troget vägen fram såg mej inte om en endaste gång. Trodde på allvar att det var den rätta vägen. Men insåg försent att jag ännu en gång kommit till en återvändsgränd. Att vända tillbaka lockade inte mej.

Satte mej ner och började åter att tänka och analysera. Kanske fanns här en osynlig stig att fortsätta på. Såg mej planlöst omkring, med sökande ögon, varje millimeter. I varje vrå. Men icke här fanns inget annat än en återvändsgränd.

Tvingad in i ett hörn, ville slå mej fri. Men hade inte kraften. Fick finna mej i att hamnat i en återvändsgränd.

Så nu traskar jag moloket på väg mot början igen. Vet att där borta finns en annan väg att ta. Men ska jag våga ta den vägen? Den kanske också slutar i en återvändsgränd.

Vill inte måla in mej i ett hörn igen. Vill inte fastna, vill vara fri. Så länge tankarna lämnar mej ifred orkar jag fortsätta. Jag vet fortfarande inte vad jag vill, hur jag vill ha det. Jag vet bara att bojorna skrämmer mej.
Jag vill hitta den finaste rakaste och bredaste vägen mot framtiden.

Gonatt!
Kramas ofta!

Jag kände jag levde. Levde det liv jag alltid vill ha.
En helg, några futtiga dagar i rus, glädje och alkorus. Nära älskade människor, av en sort som jag alltid vill ha tätt intill. Dom finns alltid i mitt hjärta, vare sej dom är långt borta eller nära.
Jag kände att där hörde jag hemma, där var jag tryggare än någon annanstans. Tryggare än i en älskares famn.
Den värme, förståelse och vänskap som fanns där just då, finns ingen annanstans, ingen annan gång.

Längtar tills vi möts igen om ett år igen. Och jag hoppas att ni vet att jag älskar er. Jag vet att ni älskar mej.

Jag vill ha detta liv i mitt vardagsliv, men hur ska jag kunna få det? Ni finns ju inte alltid hos mej.

Jag släppte alla måsten alla krav. Jag levde som jag vill leva. Min själ kände harmoni. Jag var glad, lycklig och nästan med en känsla av förälskelse. Utan att ens vara förälskad. Det måste väl ändå vara äkta kärlek. Kärlek till sin nästa.

Nu är jag tillbaka i verkligheten igen och jag känner att sakta kryper jag in bakom muren, döljer det jag känner. Tvingar undan alla försök till att känna glädje och harmoni. Men varför?

Varför lever jag då inte det liv jag vill leva? Varför tillåter jag mej själv att besegras av ett tråkigt liv. Varför unnar jag mej inte att ta av livets goda? En bra fråga som jag inte kan ge mej själv svaret på.
Kanske är jag inte värdig det enligt mej själv, men varför skulle jag inte vara det? Jag borde sparka mej själv ur denna tristess. Detta ekorrhjul som bara snurrar på hela året. Jag borde inte nöja mej med det näst bästa. Jag borde kräva det bästa i livet av mej själv.

Min omvärld kan jag inte rubba, jag kan inte ändra andra människor. Men jag kan välja mina vänner jag kan välja den jag vill älska, jag kan välja att leva i harmoni. Göra bara sånt jag tycker om, äta det jag tycker är gott, skratta åt det jag tycker är roligt, gråta åt sånt jag tycker är ledsamt. Jag har ett val.
Men väljer jag?? Nej! Jag bara lullar på i detta gråtrista liv.

Jag borde säga till dom jag älskar att jag älskar dom mycket oftare än jag gör.Jag borde chansa oftare på att finna mannen i mitt liv. Men gör jag det? Nej! Jag traskar vidare och låtsas vara nöjd.

Jag har då trott att jag funnit mej själv för länge länge sedan. Men i helgen upptäckte jag att det hade jag inte. Jag omvärderade hela mitt liv denna helg. Jag kännde för en gångs skull efter ordentligt hur och vad jag tyckte. Rannsakade mej själv.

Jag tänkte och jag tänker nog för mycket, jag tänker nog sönder mycket i mitt liv. Analyserar vänder å vrider på min upp och nervända värld så den vänder sej ner och upp igen. Måste våga släppa greppet, ge mej ut och leva som jag känner att jag vill. Hejdlöst och handlöst borde jag hoppa utför detta okända stup. Känna vinden i håret och mot ansiktet, våga släppa taget om ett inbillat bra liv.
Vem har sagt att jag inte skulle vara värd det? Ingen! Så då kan jag ju vara värd det.

Ikväll ska jag lämna tankarna här på bloggen. Lämna alla funderingar, och bara njuta av att sova. Kanske finner jag då lösningen i drömmarna. 

GLÖM INTE ATT KRAMAS MINST EN GÅNG OM DAGEN!!

I huvudet går det runt.
 Vem är jag? Vem vill jag vara? Vill jag älska någon? Vill jag att någon älskar mej?
Vad vill jag egentligen? Inte vet jag..

Ska fundera ett par dagar, måste ta ett beslut snart. Men kan det vara rätt när jag måste fundera? Om det vore rätt, skulle jag inte då bara kasta mej handlöst ut i det okända?
Inte vet jag..

Det finns så mycket inom mej, av både kärlek, längtan, hat och lust. Ett virrvarr av känslor, som länge legat djupt och fördolt härinne. Det finns glöd som förlänge sedan borde ha slocknat, men som fortfarande pyr. Det finns önskningar som förlänge sedan spolierats men som fortfarande hoppas. Det finns ord inte alltför vackra, som förlänge sedan borde glömts men som fortfarande bränner lika hett. Det finns så mycket inombords som borde kommit ut.

En gång inte alltför avlägset i tid och rum, letade sej en del känslor ut i ljuset, men slogs till marken lika fort. Dom försvann in igen och jag vet inte om dom någonsin vill ut igen. Jag dömer ingen till skuld för det. För jag visste ju redan då att det aldrig skulle gå.

Men jag lockas mitt i allt detta att åter prova vingarna. Väl på brantens kant tvekar jag en sekund, en sekund förlänge för att våga kasta mej ut.

Inte vet jag..

Åter en natt då jag tar mina tankar med mej som enda sällskap i säng. Hoppas att jag imorgon har funnit svaret i mina drömmar.

Kramas ofta och länge så håller du dej frisk

Tankar  som virvlar, känslor som inte finns ibland men ibland träffar med full kraft. Vet inte vad jag känner vet inte vad jag vill.
Ångest över att förlora något, vet inte vad. Kanske min frihet, kanske mitt liv. Rädd för att bindas till någon, att tvingas in i ett liv jag inte vill ha.
Önskar någon kunde lösa detta åt mej, att jag fick gömma mej under en filt. Låtsas att jag inte finns. Behöver en famn att krypa in i, en famn som löser allt åt mej. Så jag slipper ta beslutet, jag inte vet vad det är. ¨
Jag behöver inga nya bekymmer, jag har nog så det räcker. Jag behöver inga mer måsten, det finns det gott om ändå.

Önskar jag kunde stoppa huvudet i sanden som en struts, glömma allt detta. Jag är rädd.

Men jag måste ta beslutet själv, det finns ingen annan än jag som kan göra det. Varför är det så svårt? Att släppa taget om det liv jag så länge levt. Vad kan hända om jag släpper taget? Låter mej falla fritt, sluta tänka och fundera. Bara kasta mej handlöst in i detta nya okända.

Men jag är rädd att såra, mer än att själv bli sårad. Jag vill inte göra någon olycklig. Jag har gjort det förr och tänker inte göra det igen. Att jag skulle bli sårad gör det samma, det har jag blivit förr och rest mej igen.

Väntar jag för länge så går nog sista tåget och kommer inte igen. Denna chans kommer aldrig igen.
Bränt barn skyr elden sägs det. Och visst skyr jag elden, men nyfikenheten driver mej samtidigt framåt.

Vad är det jag försöker intala mej själv? Försöker jag lura mej själv till något beslut jag inte kan stå för sen?

Jag har alltid vetat förr, ganska snart hur landet har legat för min del. Men den här gången vet jag ingenting.
Det finns så mycket som lockar, så mycket jag vill uppleva. Just nu är det sommar och världen är full av nya upptäckter som kan göras och jag vill inte missa dom.

Så rädd att hamna i bojor, i ett förhållande där jag inte får leva fritt. Jag kräver min frihet, friheten att göra som jag vill. Leva det liv jag vill. Inte stängas in, skärmas av från vänner och bekanta. Jag måste få ha det sociala liv jag har även om det ibland kan vara torftigt.

En gång sa någon till mej, att jag var rädd för kärleken. Men jag är inte rädd för att någon ska ge mej kärlek. Jag kanske är rädd för att ge kärlek.  Jag vet ingenting längre. Och jag vet inte hur jag ska lösa detta nystan av knutar.

Tar mina tankar med mej till sängs även ikväll.

Krama varann