jalm

Just nu är mitt liv underbart. Jag har det jag vill ha och det jag behöver. Men ändå skräms jag ibland av att ha det så här bra. Rädd att någon eller något ska dra undan mattan för mina fötter. Sätta allt detta ur spel. Så att jag förlorar det jag nu har. Att min lyckobubbla ska spricka.
När jag väl tagit mej ur dessa tankar, kommer nästa tanke. Vad missar jag av livet? Vad och vem missar jag? Kunde jag möjligen ha fått det ännu bättre om jag väntat? Hur jag än försöker undvika dessa tankar kommer dom upp. Jag vill inte tänka dom. Jag vill inte veta, jag vill inte ens undra.

Jag vet ju så väl hur mitt liv sett ut och jag vill inte ha det tillbaka. Jag älskar mitt nya liv, jag älskar min nyfunne man. Det känns som om mitt liv fått en mening. Så varför kommer dessa tankar om vad jag skulle missa i framtiden? Vilka män skulle jag missa, som jag inte mött redan? Vad är det jag inte skulle kunna göra nu som jag kunnat göra förut? Ingenting. Jag kan fortfarande leva mitt liv, med den skillnaden att jag måste ta hänsyn till en människa till. Och vad spelar det för roll. Jag vill ändå bara dela mitt liv med honom. Jag vill ju att han ska vara en del av mitt liv, så då ingår han ju bara i det jag gjort förr.

Det enda jag borde vara rädd för är väl att han ska tröttna på mej och lämna mej iså fall. Vilket jag inte tror att han kommer göra. Men man ska ju aldrig säga aldrig. Händer det så är det säkert en mening med det. Och då kommer jag vara evigt tacksam för att ha fått ha honom som min.

Nu ska jag sluta vara negativ. Bara skönt och tömma skallen.  Gonatt

Kram på alla