jalm

Man gör allt man kan, försöker sitt bästa. Vad får man? En käftsmäll som bäst eller en kniv i ryggen som sämst. Man tror att man uppskattas för det man gör. Men inte.
Eller så är det precis det man blir, uppskattad i lönndom. För ingen vill väl erkänna att nån annan kan bättre eller gör bättre än en själv.
Nej det är bättre att kasta skit å hitta på en massa lögner att sprida som löv för vinden.
Det viskas och tasslas bakom ryggen. Alla undrar, men vem frågar den som vet? Eller snarare vem VÅGAR fråga den som vet? Det finns inte många modiga själar. Jag ser dom, jag hör dom. Men vet dom att jag ser och hör dom? Knappast. Deras ögon viker undan min blick, ja men då så, då vet jag.
Så enkelt att avslöja. En dag kanske jag står där vid din dörr, ringer på. Och när du öppnar ställer jag frågan: Vad vill du veta?
Så vik inte undan med din blick nästa gång vi ses, utan ställ den där jvla frågan du och din vän skvallrade om häromdagen på jobbet, under kafferasten, när ni trodde ni var själva.
Men det fanns öron där som hörde,en del öron valde att inte lyssna och en del öron valde att via en glappande trut föra det örat hört vidare till nästa kafferast. Det gav ett eko i fikarummet, ett eko som ännu skallar mellan husväggarna, men som förvandlats till nåt helt annat än det från början sas.

Det gör mej så ont, inte å mina egna vägnar utan för dem som det drabbar. Dem som det sladdrades om och undrades om i det där fikarummet. Jag är så glad för var dag som går och jag märker att dem det handlar om ännu inte har fått vetskap eller ens förstått vem skvallret handlar om.
Så tänk dej för vad du berättar för "sanningar" vilka "fakta" du säger i ett fikarum nästa gång. Och är det nåt du vill mej så kom å ring på min dörr så ska jag berätta.

De få personer så VÅGAT "ringa" på min dörr och fråga ger jag min respekt. Dessa personer finns i mitt hjärta oavsett dom är mina vänner eller bara bekanta till mej.