jalm

.. för allt man känner är rätt och riktigt? Varför kan det inte vara enkelt?

Nu har jag under ett antal veckor slitit med att läsa lagar och om rättigheter, men även skyldigheter så klart. Bråkat, skällt ut och vridit mina händer i förtvivlan bara för att få minsta lilla erkännande om att vi har rätten på vår sida.

Bor i en kommun som inte verkar bry sej om att göra det dom är skyldiga enligt lag att göra. Känner mej rätt ensam i striden, med vissa undantag. Om jag inte trodde och visste att jag har rätt skulle jag inte kämpa så hårt. Men när lagen är så tydlig och inte kan missförstås hur kommer det sej då att dom ansvariga inte verkar ha förstått innebörden? Dom skyller på resursbrist och dålig ekonomi! Men i detta fall som gäller en skola, får man inte skylla på ekonomin det är enligt lag skolans/kommunens ansvar att något görs.

Ett litet utdrag ur en artikel från http://www.orsatidning.net/ står att läsa följande:
 
Oavsett hur kommunens ekonomi ser ut, får en skola eller kommun INTE bryta mot lagen, säger Anders Andrén, presschef på Utbildningsdepartementet. Skollagen gäller.
Om en skola bryter mot skollagen bör detta anmälas till Statens Skolinspektion som är tillsynsmyndighet för området, säger Andrèn.

Så nu har man väl gjort sej ovän med en halv kommun! Men jag gör det för min dotters skull.
 Denna tidning är en kommunkritisk nättidning och den är verkligen värd att läsa, med mycket grävande journalistik. Vilket är bra men uppskattas inte speciellt mycket av dom styrande i kommunen.
Borde jag kanske känna lite rädsla inför detta att jag rotar i något som jag egentligen inte borde ha någon insikt i? Nej jag tycker inte det. Det finns för mycket mygel och smussleri ändå inom kommunerna, dom vill hålla mycket osett. Men denna gång ska inte mycket undgå mina granskningar. Hör alldeles för mycket om skolsituationen från frustrerade föräldrar. Varför dom inte engagerar sej vet jag inte. Mitt antagande är att dom inte orkar/vill bråka för dom vet inte om sina rättigheter. Det är bättre att blunda och låta någon annan ta hand om det. Men jag anser att man som förälder är skyldig sina barn att engagera sej om inte vårt "fina" sociala nätverk i Sverige gör det.

Nu är det ju så att jag kanske gått till personligt angrepp på vissa personer inom skolan men det är inte dom som personer jag är arg på utan på systemet. Jag ska be varje person om ursäkt för mina personliga påhopp när den tiden kommer. Men just nu är dom kommunens ansikten mot mej, och dom har valt att vara där dom är och jag tycker att dom måste ta "skiten" jag häver ur mej. Det är deras uppgift att vidarebefodra det jag säger till högre instans om dom inte själva kan göra något åt situationen.

Vidare på samma nättidning gick att läsa följande:

Orsaskolan har flera gånger fått skarp kritik av Skolverket för att elever som behövt stöd inte fått det.
Har lärarna glömt
- Att de är skyldiga att rapportera till rektor om det befaras att elever inte kommer att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås, eller har deras observans inte tagits på allvar av rektorn?

--
År 2009 riktade Skolinspektionen allvarlig kritik mot kvalitetsarbetet i skolan. Då som nu försvarade sig kommunen med att de känner till problemen, att skolan har som högsta prioritet att öka elevernas måluppfyllelse. Men enligt föräldrar till elever på Orsaskolan med rätt till särskilt stöd, så händer ingenting.
Skolinspektionen har tidigare sagt att flertalet av Orsas lärare har pedagogisk utbildning, men inte alla, vilket man hävdar kan påverka utbildningsresultatet.
 
När jag läser vad som står så känner jag att jag inte är helt ute och cyklar i mina farhågor, att det finns fler föräldrar som genom åren gjort skolan/kommunen uppmärksamma på problemen. Varför händer då inget?
 Jag har sedan ett par tre år tillbaka försökt få skolan att ordna extra hjälp till min dotter. Men då hon saknat diagnos har hennes problem inte tagits på allt för stort allvar. Både skolpsykolog och skolkurator har informerat skolan om hennes sk problem, och till viss del har skolan gjort åtgärdsprogram, men tyvärr har dom inte följts. Vilket jag påpekat ett antal ggr. Och ansvarig lärare har sagt att det har informerats till berörda lärare. Med det har jag nöjt mej allt för länge, tyvärr. Man tror ju i sin enfald att skolan gör sitt yttersta för varje elev. Man tror barnen överdriver ja nästan ljuger för att klara sej undan beskyllningar för skolk och dylikt. Men eftersom historien upprepat sej och jag har funderat hur det varit för mina andra två barn i samma skola har jag insett att det inte är enbart mej och mina barn det varit fel på utan även att skolan inte gjort allt dom borde.
Det mest nonchalanta jag någonsin hört en lärare säga till mej, var på ett sk EVK (elevvårdskonferens) nu i höstas. Vi satt där, rektorn, jag, ansvarig lärare, skolsköterskan, och skolkuratorn (min dotter protesterade genom att vägra komma), vi pratar om problemen, jag säger min mening får väl lite gehör, rektorn nickar och inflikar lite här och var. När jag sen påpekar att min dotter inte får gå ut från lektionerna och vila sej för att sen komma tillbaka, skruvar läraren på sej lite grann och säger att det får hon visst. Jag tillägger att så är det inte enligt henne, utan att dörren är låst och att lärarna säger att har hon lämnat lektionen  så har hon lämnat den. Jag inflikar att det ingår i min dotters åtgärdsplan, ser hennes mentor ganska besvärad ut och jag säger att det finns i hennes papper. Mentorn lyfter bekymrat på första sidan i min dotters åtgärdsprogram och läser tyst en kort stund, tittar sen upp och säger: Jag har tyvärr inte läst den här sidan!!!
Nehej?? Man blir stum av förvåning, INTE läst den viktigaste sidan??!! Han ber om ursäkt, och jag ser att han inte menar så mycket med det.

Sen har han mage att en eller två veckor senare ringa upp mej och säga att han ringer mej på ORDER av rektorn, för att informera mej om vilken min dotters nya klass är. Än en gång förstummas jag. På ORDER!!  Ett ganska dumt ordval, i mina öron. Så han ringde alltså inte för att HAN brydde sej om sin elev, utan för att rektorn gett honom en order! Vilket säger mej att skolan nog inte är till för eleverna utan eleverna är där bara för att lärarna ska ha ett jobb att gå till, och att min dotters känsla av att inte vara välkommen på skolan stämmer. Jag tycker också i detta fall att rektorn själv borde ha ringt mej och gett mej informationen.

Det finns så många fadäser att berätta om i denna skola så man nästan blir mörkrädd. Jag hoppas att min strid ger kraft åt andra föräldrar att våga stå på barikaderna och kämpa för sina barns rättigheter. Jag kämpar nästintill själv i detta, jag för söka efter information och hjälp i stor sett ensam. Var är alla andra föräldrar? Varför håller dom tyst? Det finns ett föräldraråd på skolan vad gör dom?? Vet att en av dom sitter inom det sociala här i kommunen, är det dom föräldrar som har felfria och duktiga elever som sitter i rådet?? Kan en ensam mamma vara starkare än ett föräldraråd?

Det som skrämmer skolan just nu är nog att dom inte vet vad jag har för ess i rockärmarna och det tycker jag dom kan sitta och fundera på. Dom vet inte var jag får min information, och det ska dom inte heller få veta. Den som har bäst på fötterna kommer vinna detta!

ENSAM ÄR STARK, MEN DET ÄR JVLIGT TRIST OCH TOMT ATT SLÅSS SJÄLV!

Men glöm nu inte att kramas!

.. ja så kan man sammanfatta dagen.

Idag var jag lugn som en filbunke, målinriktad inte arg bara beslutsam. Och jag tror nog att vi kommer vinna detta. Även om det kommer ta sin tid. Hoppas av hela mitt hjärta att fler vågar ställa krav, vågar ta för sej av sina rättigheter.
 För allt finns skrivet klart och tydligt. Och har man inget att dölja bara håller sej till sanningen så kommer allt att bli bra. Jag har inte diktat upp en massa, det behöver jag inte. Allt finns redan på papper, hur vi kämpat i tre år för rätten till hjälp och stöd. Ja man kan till och med säga att vi kämpat i sex år för detta. Vissa har tagit sitt ansvar mer än andra och dom ska få rosor av mej och dom som inte gjort sitt ska få en ordentlig riskvast.
Så mycket vuxna kloka och utbildade människor som fullständigt skiter i en liten människas rätt till hjälp. Skolan i den här kommunen, eller ska vi säga skolans ledning i den här kommunen är mer än tillåtet katastrofal.

Jag förundras inte över dagens ungdom, jag förstår deras vrede mot vuxenvärlden.
Jag fick höra idag att jag är beundransvärd och stark som kämpar på så öppet och ärligt för min dotters rätt till hjälp. Men det är min förbannade skyldighet som förälder att kämpa för mitt barns väl och ve. För vem kämpar för henne om jag inte gör det? Inte samhället ialla fall det har jag fått lära mej den hårda vägen.

Och nu när jag vet att det lönar sej att vara envis, veta sina rättigheter och verkligen begära dom så tänker jag fortsätta kämpa för min andra dotter också. Kan hända blir jag en "svartlistad" förälder men det struntar jag fullkomligen i. För har vi rätt till något så ska vi banne mej få det också.

Jag har inte begärt mycket i mitt liv från det sociala eller från skolan, men det beror ju inte på att jag inte ville eller vågade utan mer att jag inte ens visste mina rättigheter. Men nu vet jag!! Och detta lejon går inte att stoppa med en köttslamsa, nej nu ska det till bra mycket mer för att få tyst på mej.

Alla lärare ska väl inte lastas för att det inte fungerat i skolan, en del har ju påpekat problemen till högre ort men där har gensvaret inte varit ens ljummet. Ledningen har kan man säga förträngt och lagt tillbaka ansvaret på mej som förälder och på eleven. Hur bra tänkt är det? Så länge det har skrivits EVKn mm som man gått med på så har allt varit frid och fröjd. Skolan - lärarna -rektorerna har gömt sej bakom EVKerna och alla påskrivna föräldrakvartspapper som man överöses med genom skolåren. Så här gör vi - så blir allt bra. Skriv på bara, för det lät ju så bra när man kom överens med läraren eller kanske rektorn, så då skriver man på och hoppas att nu blir det förändringar. Joo visst.. inte ett dugg och inte säger man nåt heller fram till nästa möte med klasslärarn  man skäller å gnäller på barnet att det missköter skolan, som i sin tur säger att lärarna är kassa, inte bryr sej, dom bara ljuger.. och vem tror man på år efter år? Ja precis man tror på lärarna, tyvärr.

Men efter att ha haft två äldre barn på samma skola och sett hur historien upprepats sej, hört samma sak om samma lärare, så börjar man fundera. Har träffat ett antal rektorer och sk rektorer genom åren. Vissa verkar kloka till att börja med men visar sej ganska snart vara samma skit. Fast innerst inne tror jag att dom är duktiga rektorer som hamnat på en svår skola. Där allt redan gått över styr, ett sjunkade skepp som till och med högsta kaptenen  lämnat vind för våg. Högsta bossen gömmer sej på sitt kontor inlåst bakom en glasad dörr. Dit ingen kommer utan tillåtelse.
Och nu har han rätt i att sitta och dallra lite på manschetten faktiskt för nu ska det synas i sömmarna ordentligt. Och jag kommer inte dölja vare sej det ena eller det andra.

Och jag hoppas att detta kan komma att förändra för kommande elever på kommunens skola. Jag hoppas innerligt slippa läsa en enda rad till om att BUN, eller någon annan berörd person inom skolan misskött sej. Barnen är vår framtid vi kan inte förgöra en hel generation, för att nån vill sitta å härska och leka kung i sandlådan. Skolan ska stå fast för lärande och gemenskap.

Hahahha ibland kan man ju tycka att man borde bli politiker, men jag säger som jag sagt förut, aldrig i mitt liv blir jag politiker och sjunker så lågt och rättar in mej i ledet och jakar med i allt överheten vill. Aldrig i mitt liv!! Jag är hellre en gräsrot som skriker på barrikaderna och protesterar. Kanske man är en nutida Hippie fast med någorlunda vettiga grundtankar.

Det finns inte ett enda parti som skulle kunna locka mej till sej. Inte ens piratpartiet, på den tiden det begav sej och Ian Wachtmeister och Bert Karlsson hade missnöjespartiet möjligen då skulle jag kunna i okunnig ungdom ha gått med dom.

Nu lägger jag detta på hyllan för ett tag och tar tag i nästa eventuella anmälan. På krigsstigen numera. Ligger lågt i ett par veckor nu men blir det inte nån ordning där heller så blir det hett om öronen på berörd instans det kan jag lova. Ässen ligger fint i rockärmen.

Har ett mindre projekt häremellan, men det ska nog inte vara så svårt att lösa det. Värre saker har hänt på vår jord. Det ska vara löst innan nästa vecka eller ialla fall före november.

Ha det gott folk och glöm inte bort att krama varann

Varså goda lite att förlänga livet med..

<a href="http://www.skrattsajten.com/" target="_blank"><img src="http://www.skrattsajten.com/animerade/Animerad-bild-107.gif%22%3E%3C/a>

När jag vaknade i morse, var jag som vanligt tröttare än trött. Vet inte vad som hänt den senaste veckan, men jag har varit näst intill dödligt trött på morronen. Knappt orkat häva upp armen och stänga av larmet ens.  I morse var inget undantag, minst lika mycket grus i ögonen och lika tung i varenda lem i kroppen som dom andra morgnarna, MEN med den stora skillnaden att jag efter ett par muggar kaffe faktiskt kände mej tillfreds med livet, ja nästan helt nöjd om än fortfarande trött.

Stegen kändes lätta idag, även om jag inte märkt att dom vart tunga förut. Antar att jag inte märkt det för dom har blivit tyngre och tyngre lite lite åt gången och att dom nu som i ett trollslag över en natt plötsligt lättat enormt. Vad som tyngt mej eller vad som fått mej att känna mej nertyngd vet jag inte. Egentligen borde det vara tvärt om att stegen skulle kännas tunga nu när hösten och vintern kommer med detta eviga mörker. Hösten brukar ju vara lite åt det deppiga hållet.

På något vis tror jag att jag under en längre tid haft både press och stress på mej, som jag inte vetat om. Sån där negativ omedveten stress, den värsta sorten. Men som möjligen kan ha lättat en hel del här om dagen när jag fick mitt utbrott. Jag har nog undvikit den berömda väggen med en hårsmån hela tiden.. precis hunnit vika av och svänga om hörnet innan jag med full kraft träffat väggen. Något i mitt undermedvetna måste på något sätt ha vetat om väggens närhet och fått mej att ta det lungt. Jag har ju flera gånger den senaste tiden bara velat ut i skogen, bara sitta i solen, bara få ligga i en säng å stirra i taket. Och jag har gjort det, jag har tagit mej tiden och gett mej själv tillåtelse att bara vara och formligen skita i resten.

Jag ser ljuset i tunneln om man säger. Det kommer bli bra alltihop, för alla. Jag kan sluta oroa mej för mina barns väl och ve. För jag antar att det är oron för dom som mest stressat mej omedvetet. Man har väl på sätt och vis tyckt att man svikit dom när man legat borta på jobb flera veckor åt gången och inte fått den tid man velat ha med dom när man varit ledig. Mycket och många som pockat på uppmärksamhet när man varit ledig. Men nu tror jag på en lösning för allt och alla.

Men jag funderar ändå varje dag på hur och om det kommer att lösa sej inom en snar framtid eller om det kommer att ta år. Funderar på hur jag ska möta min fiende så att säga. Jag vet ju att vi kommer vinna, för vi har rätten på vår sida. Det kan vara det som gör mina steg så mycket lättare.

Ligger lite lågt gentemot kommunen någon dag till, väntar på ytterligare några papper som behövs innan jag grillar dom ordentligt. Det är bäst att ha bra på fötterna innan man ger sej in i en strid.

Trots att jag känner medvind, finns det en liten liten osäkerhet, tänk om jag misslyckas! Hade jag tagit kampen idag hade jag säkert vunnit. Jag sken nog av självsäkerhet och pondus.

Fick en riktigt trevlig inbjudan till en avslappnad lunch med en från jobbet idag som jag tackade ja till. God mat och ett givande och trevligt samtal som höll i sej i ca två timmar. Ändå lunchade jag med en "överordnad". Vi var på samma nivå, det fanns ingen hierarki idag, vi var som vilka vänner som helst som slog ihjäl ett par timmar med god mat och gott samtal.  Och jag tror nog att även hon såg hur självsäker jag kände mej idag, hur levande jag var. Hon kanske till och med kände en viss respekt för mej, för jag kände mej väldigt stark och med gott om pondus.

Så denna dag var en av dom bästa dagarna på mycket länge. Så jag ger mej själv en ordentlig klapp på axeln idag och berömmer mej själv för denna dag och hoppas på fler såna här dagar.

Nu är det dags för sängen så kanske kanske jag är pigg och riktigt utvilad imorgon när alarmet tjuter sitt  underbara vrål runt sju imorron bitti.

Och kom ihåg:
Krama om varann!

... iaf en aning. Förra veckan gick i ilskans tecken, sällan har världen skådat mej så arg. Lejoninnan i mej väcktes hårt och brutalt och då och nu exploderade jag.

I vanlig ordning är det denna underbara men inte helt enkla kommun som retar upp mej. Alltså jag förstår inte varför dom sociala myndigheterna ska vara så, ursäkta uttrycket, jävla trånga i skallen.

 Här har vi en ung människa som av flera skäl behöver en bostad lite mer centralt, för att få ett acceptabelt socialt liv, ett värdigt liv som gör henne till en god och så småning om bra skattebetalare. En ung människa som vill hitta sej själv, växa och känna att hon är värd någonting, att folk ska acceptera henne som en sann och god medborgare och inte en belastning för samhället. Vem vill inte ses som en ordentlig medborgare som gör det samhället begär, alltså jobbar och betalar skatt. Ingen vill väl känna sej som en belastning för samhället för dom ses ju inte med blida ögon här i landet, inte nånstans i världen heller för den delen.

Här ringer man upp dom sociala myndigheterna och vill i princip göra rätt, men ack, då ska det kämpas emot med alla medel. Ok, sockäringen ringde visserligen upp min dotter och hörde sej för vad saken gällde. Min dotter ordentlig som hon är, berättar sanningsenligt hur det ligger till, att hon går i skolan men känner att hon måste lämna hemmet och försöka lära sej stå på egna ben, hon är ju trots allt 21 år. Hon ville ha hjälp att skaffa ett boende, hjälp med hyra och sånt. Och käringen svarar att nåt boende kan dom minnsan inte ordna sånt får man ordna med själv och sen höra av sej och ansöka om ev hyreshjälp, ekonomiskt bistånd. Men först skulle min dotter söka sej ett studielån att betala hyran med. Vilken, milt sagt jävla idiot till käring! Sätta en ung människa som inte gått ut skolan än och som än mindre har skaffat sej en utbildning för ett jobb, i skuldfällan direkt.

Det tog hus i helvete när jag fick höra käringens svar. För jag och min dotter vet, precis som soc vet att dom har ungdomsboende här i kommunen som i vissa fall kan bli aktuellt. Varför informerade inte hon min dotter om detta i första hand eller som ett förslag på vad soc kan ställa upp med för hjälp. Nej dom vill inte att vi vanligt dödliga ska få nys om detta ungdomsboende, det skulle kosta kommunen många dryga tusenlappar om alldeles för många visste om det. Men jag tänker inte hymla om detta, ju fler som vet sina rättigheter ju bättre. Jag blir så nedrans arg på denna kommuns som gång efter annan "glömmer" att dom har skyldigheter gentemot kommuninvånarna. Och på kommunens hemsida kan man efter lite sökande hitta information om detta boende, men dom har gjort det så fiffigt så man måste ladda hem ett program för att kunna läsa om det. En kommun som försöker dölja det som dom vill skryta med. Hur dum får man bli. Man kan ju undra hur den som räknade ut det fungerar i huvudet. Hoppas innerligt att det inte är den som styr kommunen. Eller det skulle faktiskt inte förvåna mej, för denna såååååå otrolligt vackra och underbara kommun kan väl inte bli så mer Helt Enkelt..

Hur som helst jag kokade över och dagen efter ringde jag så åter upp soc för min dotters räkning och bad att få tala med en annan handläggare vilket jag ockå fick. Men nu när jag var så ilsk så fick den stackarn ta emot all min ilska, vilket i och för sej inte skadar. Dom ska veta att vi invånare inte finner oss i vad skit som helst. Hon fick en utskällning efter noter och kunde inte annat än erkänna att ungdomsboende faktiskt finns. Men hon sa att det bara gällde vid särskilda fall. Jag skrek mer eller mindre att detta ÄR ett särskilt fall. Jag sa att dom faktiskt har det yttersta ansvaret för var och en av invånarna i den här kommunen, vilket dom oftast skiter i. Hon försvarade sej och sa att så är det väl inte. Men jo så är det sa jag. Så nu hoppas jag att hon omgående skickat ansökan hem till oss för här ska krigas.

Jag har läst SoL både framlänges och baklänges, deras dokument om ungdomsboende och VET att vi har rätt att kräva både lägenhet och ekonomiskt stöd. Alla jag frågat har sagt att det är solklart att min dotter har rätt till eget boende enligt ungdomsboendets krav. Nåde den social arbetare som säger annat. En stämmning är inte långt bort.

Jag vet andra som har/haft detta boende redan på den tiden då det inte existerade alls mer än i det mörkt fördolda inom soc. Då blånekade dom också, men då hade jag inte samma bevis som jag har idag.

Jag är väl förberedd på en strid till veckan, har många ess i rockärmarna. Det ska inte bli lätt för dom att försöka komma undan nu. En lite lätt stämning skulle sitta fint som grädden på moset bara striden är klar. För jag kan statuera exempel på hur det kan gå för en kommun som inte sköter sej. Det kan stå dom än dyrare än dom räknat med. Socialnämnden och social styrelsen ser nog inte med så blida ögon på sånt här.

Jag skiter i om jag kommer att svart målas inom kommunen men jag kämpar för mina barns rättigheter, för alla barns rättigheter. Dom svaga som inte orkar stå emot och kämpa vidare mot en kommun som sätter till allt för att vinna.

Lejoninnan har vilat i helgen och är nu beredd för ännu en strid, utvilad och hungrig på hämnd.
Jag lovar dom kommer få se vem dom retat upp. Jag blir inte arg så lätt det vet alla som känner mej, men när det väl händer så händer det rejält.

Nu ska jag sova så jag är riktigt utvilad imorron då ev striden fortsätter.

Men glöm för den skull inte att krama varandra!
God natt!

.. mina vänner och släktingar, vissa av dom fick lämna oss alldeles för tidigt. Ibland kan jag komma på mej själv med att tänka på en person och tänka att det var längesen vi hördes av. Jag kan nästan vara på väg att lyfta luren och ringa när det slår mej att dom inte längre finns bland oss. Men jag gråter inte längre, jag ler istället, för jag minns allt det roliga allt det vackra, allt vi upplevt tillsammmans. Jag minns med glädje dom jag saknar. För sorgen har jag lärt mej leva med,visst gör det ont i hjärtat ibland men jag är lycklig som fick äran att vara deras vän, deras släkt. Jag säger ära för det är en ära att få ha såna underbara vänner och släktingar.

Jag är glad att jag har min tro, att det finns ett liv efter detta. Jag vet att dom någonstans sitter och tittar på mej, vet att jag saknar dom. Ibland känns det som om dom vore här, satt intill mej. Jag kan tala till dom utan att jag får ord till svar. Istället får jag en varm känsla i kroppen, en smekning över håret eller bara en känsla av att personen finns nära.

Om nätterna kan det hända att jag får besök, någon som ringer på min dörr, någon som ringer på telefonen. Det har till och med hänt att jag hört fotsteg i hallen. Men det har aldrig varit någon där när jag tittat efter eller lyft på luren. Och i min tro är det mina vänner/släkt som kommer på besök, så jag är inte rädd.

Det sticker till i hjärtat när jag ser ett foto av dom, det bränner till bakom ögonlocken men sen kommer värmen och jag ler. Jag minns dom med glädje och värme.

Saknaden kan vara stor ibland, jag saknar samtalen vi haft, jag saknar utflykterna, jag saknar kramarna jag saknar deras närvaro.

Jag antar eftersom min tro är sådan, att dom hade fullföljt sitt uppdrag här på jorden för denna gång. Och jag är säker på att vi i ett annat liv kommer att mötas igen. Även om vi då inte kommer ihåg varann, vi kommer bara att känna att vi hör ihop, att vi trivs tillsammans. Och vi kommer att ha precis lika kul tillsammans igen.

Jag saknar dej Pelle. Jag saknar dej Ove. Jag saknar dej Conny. Jag saknar dej Uffe. Jag saknar dej Else. Jag saknar er mina små änglar Johan och Jonas. Jag saknar mormor och morfar, farfar och farmor fast jag aldrig hann träffa dej. Jag saknar dej brorsan fast jag aldrig fick chansen att träffa dej. Jag kan inte nämna alla, men ändå saknar jag er.
Jag saknar er alla som lämnat jordelivet. Ni var goda vänner. Ni finns i mitt minne, och jag vet att ni ibland kommer på besök. Ni är så välkomna! Jag vet att ni har det bra på andra sidan. Vi ses igen en dag.
I ljust minne bevarade hos mej! 

KRAM

Tänk att ibland glömmer jag bort saker.. till exempel att jag har en blogg! Kanske inte så mycket att komma ihåg i och för sej, men tänk om det är nån som läser min blogg, nån som vill veta vad jag har för mej... tänk om det är så.. då har jag ju gjort dom besvikna nu när jag inte skrivit på väldigt länge.

Å andra sidan så har jag inte tid lika ofta att sitta och hänga vid datorn och blogga, det råder inte nån brist på vad jag skulle kunna skriva om faktiskt, det är mycket som jag gör,säger och upplever och främst retar upp mej på om dagarna. Det som retar mej mest är ju inom det kommunala, politikers idiotiska förslag, indragningar och utdelningar av olika sorts bidrag. Där råder en rejäl orättvisa vill jag lova. Och min kommun tillhör inte undantagen.

Ja vad har då hänt i mitt liv den senaste tiden?? Jaaa, mycket! För att göra en lång historia väldigt kort. Sen i höstas har jag pendlat till Mallorca för att jobba, inte dagligdags då förståss men i perioder och gör så fortfarande. Det kan verka lyxigt att ha ett jobb på Mallorca men det är mer jobb än ledigt kan jag lova. På ledig tid sover man. Dagspass från halv åtta på morronen till tio på kvällen, det är att jobba. Blir inte några utsvävningar på kvällarna, det  enda man längtar till är sängen. Dom lediga perioderna hemma har bestått i att ta hand om hem, barn och djur. Inte speciellt många utsvävningar.

Livet tog en rejäl vändning förra året vid midsommar tid, då jag "träffade" min nuvarande pojkvän. Vi slog till och förlovade oss i april i år. Så nu har vi varit ett par i över ett år och det snurrar på utan några stenar i maskineriet. Man kan säga att vi är samsärbos. Vi bor på varsit håll men umgås i princip 24 timmar/ dygn. Vi jobbar ihop också och då är det verkligen 24tim/dygn.

Det har väl inte hänt så mycket i vår, men i sommar har det vart rätt mycket fläng fram och tillbaka. Mellan arbetspassen på Mallorca har jag försökt göra roliga saker med familj och vänner.  Helgen efter midsommar hade vi vår årliga släktträff och som vanligt blev det en trevlig och rolig tillställning. Den helgen var det även dop och bröllop i familjen. Min brorsdotter döpte sin söta son och överraskade oss alla med att även gifta sej på samma gång så den helgen blev en riktig höjdarhelg, släktträff/dop/bröllop.
Helgen därefter var det dags att fira en "gammal" kompis som fyllde 40 år, visserligen firade jag henne bara en kväll utan alkohol men hade jag orkat och haft mer tid så hade jag nog firat henne tillsammans med alla andra kompisar hela helgen.
Och nu den senaste helgen var det fäbohelg där vi har stugan. På lördan var det slåtterdag och på söndan var det familjedag med diverse tävligar och lekar, mat och umgänge. Jag kammade hem en vinst i tipspromenaden i alla fall, förresten hela familjen som var där kammade hem vinster. Vi var 8 st från familjen som var där och alla fick priser. Jag, min ena dotter, min pojkvän, min brorsdotter och hennes familj stannade kvar i stugan tills på måndagen, så söndagskvällen slutade med en liten fisketur utan någon större framgång. Bara några mindre abborrar och en liiiiten gäddsnipa, eller som min brorsdotter sa en "tvärflöjt".

Ja så är vi då här och det är torsdag och en ny helg är i antågande. Denna helg kommer att gå åt till att packa inför jobbet som börjar till veckan. Mycket som måste ordnas innan man åker. Kläder och mat ska ordnas och inhandlas till barnen som ska vara hemma och hålla ställningarna på djur och hus. Men efter denna arbetsperiod ska vi alla ha en härlig semester tillsammans. Längtar redan.

Ja det var väl vad jag hade att rapportera idag. Inget speciellt av vikt och värde för er där ute antar jag men men.. nu vet ni iaf. Och har ni läst så här långt så antar jag att ni var mest nyfikna på om jag skulle lämna ut några som helst smaskiga nyheter eller nåt hemligt skvaller. Hihihihi!!

Jag kan ju yppa att jag ligger inne med en superaffärside´ som jag ska kolla upp lite närmare och som kanske kan bli verklighet till nästa sommar. Verkligen spännande och jag tror stenhårt på ide´n. Jag fick den till mej, helt spontant, från tomma intet nästan. Helt plötsligt i skogen av alla ställen. Så jag tror ide´n är superbra.

Och glöm inte bort att KRAMA varandra 

Ja då sitter man här igen då och stirrar fånigt på skärmen. Utanför fönstret virvlar novembersnön runt i vad jag tycker är halvstorm. Jag fryser, huset liksom absorberar kylan utifrån och den tränger in genom väggar och fönster. Tur man har mysiga lurviga tofflor att dra på fötterna.  Diskade i ett desperat försök att bli varm om händerna, det lyckades ialla fall så länge jag diskade. Varm mat, det måste väl ändå värma upp en tänkte jag entusiastiskt, joo visst tallriken värmde mina knän en stund. Dotras elelement fick bli min räddning. Så nu är det ganska behagligt här inne.

Längtar som en galning tills på lördag, då åker jag och älsklingen till Mallorca. Längtar till solljuset och senhöstvärmen där. Men jag lovar, jag ska inte ligga på latsidan, inte vid havskanten heller. Jag tänker jobba och slita för brödfödan! Slita från tidig morron till sen kväll. Det enda som skiljer ett normalt arbetspass från dessa arbetspass är bostadsorten, bytt från Orsa till Palma. Men inte många har fördelen att få byta arbetsplats av denna dignitet. Så jag klagar inte. Kommer inte längta hem till vintern och julen direkt, men kommer längta hem till mina barn, till mitt just nu kalla hus, mina goa katter och hem till mina vänner så klart.

Borde kanske packa klart, men har inte lust. Borde städa innan jag åker, men jag har inte lust. Borde plocka fram adventsljusstakarna och stjärnorna, det kanske jag har lust med snart. Just nu har jag inte lust att göra nåt. Vill bara sova, bli varm, kanske älska en stund till och med. Sova och bli varm det kan ju ordnas ganska enkelt. Men vem ska jag älska med nu när jag är ensam hemma?

Nej nu ska jag sluta sitta här och frysa och stirra fånigt på skärmen. Här ska sovas!! 

Glöm inte bort att kramas nu. Man blir varm av kramar också! 



Kram
 

Jag förundras varje dag över hur jag fortfarande kan vara så kär.  Visserligen har jag kommit till stadiet då jag gått från att bara vara kär till att älska personen. Och det är inte vilken kärlek som helst heller. Den är total.
Jag gick från att vara den ständiga, lyckliga singeln till att ha ett förhållande, nästan över en natt. Fortfarande funderar jag hur det gick till, egentligen. Jag som alltid förespråkat singellivets fördelar, sagt att singel det är att leva livet. Och nu sitter jag här och är precis lika säker på att meningen med livet är att ha ett förhållande med någon jag älskar.

Undrar ibland vad denne man gjorde som fick mej att falla som en fura, pladask helt enkelt. Den kemiska föreningen måste ha tänts på av någon slags låga, men vilken och vad bestod den lågan av??

Det har gått drygt tre månader sen han sa dom magiska orden: Jag gillar dej skarpt! Men inte kan väl tre futtiga ord få en människa på fall så totalt, nåt mer måste det väl ändå varit. Vi har umgåtts så gott som alla dagar och nätter sen dess. Och ändå har jag inte tröttnat, inte slutat vara kär. Snarare tvärtom, jag bara älskar den mannen mer och mer för varje dag. Jag önskar att alla fick uppleva sån här kärlek.
Vet inte om det har med åldern att göra eller om det är något annat som styr, att man är så säker och känner ända in i märgen att detta är helt RÄTT!

Läste någonstans om kombinationen Lejon-Oxe, inte kanske den lättaste kombin vad det verkar.

Citat från boken:Lejonet Horoskop 2010, Dadhichi.
 Båda tecknen är fasta. Vi är båda ovanligt envisa, var och en på sitt sätt och är inte beredda att ändra på oss för att tillmötesgå den andras åsikter eller livssyner. Detta kommer att leda till gräl då och då. Den livslånga läxa vi behöver lära oss är att vara flexibla och respektera varandra.

Med dessa ord i bakhuvudet så vet jag att det kan komma svåra stunder men jag är beredd att ge mej till viss del.

Jag är i alla fall en hel och lycklig människa idag. Det räcker för mej. Jag trodde att jag var hel och lycklig förut. Jag trodde att jag hade älskat innerligt men så fel jag måste ha haft. För nu är det nåt helt annat än någon gång förut. Och jag är lycklig att få ha det så här. Att få uppleva äkta kärlek, att veta ända in i märgen att detta är rätt. Denna kärlek går över all annan kärlek till en man jag någonsin känt. Jag är inte orolig att min eller hans kärlek ska ta slut. Jag bara njuter av att kärleken finns hos oss.

Nu ska jag lägga mej och vänta på min älskade Tony. Som säkert är hur trött och sliten som helst ikväll. Jagat ett par dagar och då har det följdaktligen varit svinotte tidiga mornar för honom och ikväll måste han dessutom jobba.. Stackarn lilla älsklingsgubben. Så jag ska ligga sked inatt äntligen, två nätter utan honom på tre månader det har varit två tuffa nätter kan jag lova. Man saknar inte kossan förrän båset är tomt, det ligger mycket i det. Men på fredag är han bara min igen.

Kram och gonatt alla därute. Sköt om er och glöm inte kramas!

Så är det val imorron igen. Fyra år sen sist, och fortfarande lika stor förvirring. Varför är det så svårt att hitta ett parti som man sympatiserar helt med. Har aldrig tyckt om politik men hela systemet bygger ju på politik.  Kan inte nån starta ett parti som jag kan sympatisera med?

Politiker måste ha gått i nån slags lögnskola, där bäst motiverade lögn vinner. Det är inte mycket av vad dom lovar som dom håller, nånstans på vägen mot målet ändrar dom riktning och ursäktar sej att det blev dyrare än dom trott eller att det inte riktigt gick att göra som dom tänkt sej. Det är väl ändå sånt dom ska ha med i planeringen när dom sätter upp sina mål eller? Nej en skock lögnare är vad dom är allihop.

Har gått i skolan med några av våra lokala politiker, deras tankesätt har på något underligt vis förändrats radikalt sen dom kom upp sej inom lokalpolitiken. Var hände på vägen?  Jag har haft stort förtroende för mina fd skolkompisar, men vart efter åren gått har förtroendet minskat bit för bit.
Så nu sitter jag här igen en dag innan valdagen och fortfarande vet jag inte vilket parti jag ska rösta på. Alla har dom nåt bra att komma med som jag håller med om, men samma parti har oxå saker som jag absolut inte kan stämma in i.
Dom frågor som rör mej starkast är Skolan, vården, vargjakten, ungdomarna och ungdomsarbetslösheten. Jag måste som det känns rösta för mina barns framtid. Jag skiter fullständigt i min tid som jag har kvar här. Det måste satsas på ungdomarna och deras framtid.
Barnen är ju vår framtid. Det är dom som ska ta hand om oss när vi blir gamla.

Jag vet inte om jag vågar uttala mej om vargjakten, debatten är alldeles för het. Både för och emot sidan kör nån slags hets mot varandra. Mycket i likhet med en flock vargar. Människan liknar vargen i mångt och mycket. Antar att det är därför den har sånt dåligt rykte.

Måste fortsätta studera olika partier och hoppas jag kan hitta det rätta för mej.

Gott val till er alla. Kram

Just nu är mitt liv underbart. Jag har det jag vill ha och det jag behöver. Men ändå skräms jag ibland av att ha det så här bra. Rädd att någon eller något ska dra undan mattan för mina fötter. Sätta allt detta ur spel. Så att jag förlorar det jag nu har. Att min lyckobubbla ska spricka.
När jag väl tagit mej ur dessa tankar, kommer nästa tanke. Vad missar jag av livet? Vad och vem missar jag? Kunde jag möjligen ha fått det ännu bättre om jag väntat? Hur jag än försöker undvika dessa tankar kommer dom upp. Jag vill inte tänka dom. Jag vill inte veta, jag vill inte ens undra.

Jag vet ju så väl hur mitt liv sett ut och jag vill inte ha det tillbaka. Jag älskar mitt nya liv, jag älskar min nyfunne man. Det känns som om mitt liv fått en mening. Så varför kommer dessa tankar om vad jag skulle missa i framtiden? Vilka män skulle jag missa, som jag inte mött redan? Vad är det jag inte skulle kunna göra nu som jag kunnat göra förut? Ingenting. Jag kan fortfarande leva mitt liv, med den skillnaden att jag måste ta hänsyn till en människa till. Och vad spelar det för roll. Jag vill ändå bara dela mitt liv med honom. Jag vill ju att han ska vara en del av mitt liv, så då ingår han ju bara i det jag gjort förr.

Det enda jag borde vara rädd för är väl att han ska tröttna på mej och lämna mej iså fall. Vilket jag inte tror att han kommer göra. Men man ska ju aldrig säga aldrig. Händer det så är det säkert en mening med det. Och då kommer jag vara evigt tacksam för att ha fått ha honom som min.

Nu ska jag sluta vara negativ. Bara skönt och tömma skallen.  Gonatt

Kram på alla

Så har då hösten anlänt. Funderar om jag tycker om det eller inte. Jag tycker om färgerna, den höga klara luften, höstsolens sista värmande strålar. Men jag tycker inte om regnet, tycker inte om att naturen sakta bryts ner och allting blir grått och trist. Tycker verkligen inte om mörkret. Höstens mörker är så svart, som en vägg av svart.
Visst man kan göra det mysigt inne, bona in sej tända en massa ljus, krypa in i en go filt och bara vara. Likgiltig för hösten kan jag inte vara. Tror inte jag vare sej tycker om den eller inte tycker om den. Den passerar förbi som ett ont måste innan den än mindre omtyckta vintern kommer. Denna långa mörka kalla tid som jag helst vill sova mej igenom. Visst en solig lagom kall vinterdag kan vara fantastiskt fin med nysnö gnistrande vit. Men tycka om det kan jag inte.

Som tur är blir denna höst inte lika grå och trist som dom senaste har varit. Jag har ju min goding att tillbringa kvällarna med ialla fall dom kvällar jag inte jobbar. Och så ska jag börja pendla till Palma från November. Hur skönt ska inte det bli. Förhoppningsvis skiner solen där merparten av dagarna. Visserligen är det ju inte nån direkt sol och bad tid på vintern där men ljuset finns ialla fall. Kommer bli mycket jobb. Men det kan jag stå ut med bara jag får vara i ljuset.

Höst... vad mer är det än en tid då allt dör förmultnar, förbereder sej för en lång vila. Men å andra sidan, ju fortare hösten och vintern kommer desto fortare blir det vår och sommar igen.

Livet traskar på, kärleken växer, lyckan fortsätter. Vad mer kan jag egentligen begära. Man får vara glad att man har ett jobb, en familj, ett hem att komma hem till varje dag.

Vad har jag att klaga på? Inte mycket. Jag har det jag vill och behöver. Och det finns alltid någon som har det värre.

Men hösten gör mej en aning nere, tappar liksom fart och lust. Men jag ser framåt, vet att det finns en vår på andra sidan vintern.

Kram på er alla!